Är PMS/PMDS en del av menscykeln?

PMS är en samling besvärande symptom, allt från ömma bröst till irritabilitet, som uppträder mellan ägglossning och mens. I min praktik vill jag veta exakt vilka symptom klienten lider av, eftersom deras natur, kombination och timing i cykeln säger mig mycket om vad grundproblemet är. Exempelvis så kan ömma bröst, svullnad och viktuppgång härledas till östrogendominans. Progesteron är ett hormon som kan beskrivas som östrogenets motsats. Det börjar bildas vid ägglossning och produceras i ca två veckor därefter, tills dess fall sätter igång mensen. Progesteron är en förutsättning för graviditet men har också många andra viktiga uppgifter i kroppen, bl.a. så har det en lugnande och stabiliserande effekt på humör och vävnad – men många av oss upplever inte direkt ett “lugn” den där sista veckan innan mensen.

Så, hur kommer det sig då att ett livsviktigt hormon som bl.a. uppreglerar serotoninreceptorerna i hjärnan och agerar som GABA, beskylls för att vara orsaken till negativa humörsvängningar i menscykeln?

Som Justisse HRHP så är mitt perspektiv att PMS i princip alltid har att göra med ostabila eller för låga nivåer av progesteron. För oss som arbetar holistiskt med kvinnohälsa är PMS en hormonell obalans, som i de andra flesta fall går att reda upp, om personen är villig att rumstera om i sin kost och livsstil.

Men detta är inte den konventionella vårdens uppfattning. Där anser man att det är progesteronets FEL att många har PMS, och approachen är att en antingen får p-piller eller antidepressiva, inte sällan både och.

PMS är också otroligt normaliserat. Vi får sällan höra om menstruanter som INTE lider av det, och lika sällan om de som faktiskt blir av med det. Jag träffar dem dock hela tiden.

PMDS eller PMDD kan förenklat beskrivas som överjävlig PMS, och räknas som en “mental disorder”, med en tillhörande föreslagen teori om att just dessa kvinnor har en extra känslighet för progesteronets nedbrytningsprodukt, allopregnanolon. 1 av 20 lider av det. Trots att det finns en del specifik forskning på hur allopregnanolon påverkar GABA-receptorn, serotonin o.s.v. så ställs dock diagnosen ganska löst, baserat på hur många symptom patienten lider av.

“ – Vi har ganska mycket på fötterna för att misstänka att pms och pmds beror på progesteron”, säger en professor i obstetrik och gynekologi i denna artikel, apropå en studie som går ut på att medicinera bort menscykeln och totalt blockera progesteronreceptorerna, med ett medel (Esmya/ulipristalacetat) som för övrigt visat sig ge svåra leverskador.

Jag har klienter som varit med i den studien.

De fick skriva ner sina cykliska besvärande symptom och om det var riktigt illa så bedömdes de ha PMDS/PMDD, och fick Esmya eller placebo.

Det gjordes minsann inga ingående tester på ifall de hade någon särskild reaktion på allopregnanolon, och vad värre är inte heller några tester på vad som är grundläggande, dvs näringsstatus som är avgörande för att kunna ha en frisk menscykel till att börja med. Ett par f.d. deltagare från sagd studie har senare (från andra vårdgivare) fått reda på att de haft järnbrist, D-vitaminbrist m.m. Efter en period med tillskott av näring har de plötsligt inte längre haft PMDS.

“Lösningen” på PMS är, enligt vården, att helt enkelt slå ut menscykeln och därmed progesteronet. Eller som med Esmya, spränga progesteron-brevens brevlådor.

Det kan vara hjälpsamt eftersom hormonerna då blir låga och jämna, utan de cykliska fluktuationerna. Du kan inte ha PMS medan du går på p-piller, du har nämligen ingen menscykel. Mår du skit på dem så är det biverkningar.

Problemet med denna approach är att man utgår ifrån att kvinnokroppen vill sig själv illa, att vissa mystiskt skulle vara mer eller mindre allergiska mot sina egna hormoner, och att lösningen som vanligt finns i ett piller att köpa. Ett piller som dessutom har biverkningar i sig självt.

Vad vi vet om allopregnanolon är att det ger negativa effekter på humöret när det är lågt eller svajar, men tvärtom är lugnande och trevligt när det är stabilt och högt. I denna podd kan du höra en svensk professor förklara mer om detta, och han påpekar även att gestagener i t.ex. minipiller eller hormonspiraler (de lite mer lågdoserade gestagena preventivmedlen) kan få dig att reagera på precis samma sätt som ditt eget progesteron. Mitt perspektiv på detta faktum är att om hormonsystemet inte fungerar för att det finns bl.a. underliggande näringsbrister, så får en alltså samma problem oavsett om det är verkligt progesteron som svajar eller tillsatt gestagen.

Samma professor har tagit fram ett nytt läkemedel, isoallopregnanolon eller Sepranolon, vilket är kemiskt omarrangerade allopregnanolon-molekyler som tar udden av GABA-receptorns upptag av just allopregnanolon och därav kan hjälpa mot PMDD och menstruell migrän som också antas bero på nedbrytningen av detta.

Jag tänker, ur mitt perspektiv där läkning är möjlig, såhär kring en sådan medicin:

Det är inte bevisat att känsligheten mot allopregnanolon är orsaken bakom PMDD, det är bara observerat att det kan vara det som vissa reagerar på.

I bästa fall så kommer Sepranolon möjliggöra att kvinnor fortsätter leva precis som de gör, utan att märka av just PMS. Men, eftersom menscykeln är en vitalparameter så är cykliska problem en signal på att något inte stämmer. Om vi ignorerar dem, vilka andra delar av kroppen kommer börja säga ifrån och hur?