Jag skulle vilja prata om ett intressant psykologiskt fenomen som jag möter hos enormt många kvinnor jag träffar, för att inte säga alla, i varierande grad. 

Det handlar om en omedveten acceptans av de misogyna grundpelare vårt samhälle bygger på, ett återkommande uttryck för de strukturer som vi försöker passa in våra liv i.

Denna acceptans förekommer oavsett hur mycket vi kallar oss feminister, ja faktiskt i synnerhet inom vad vi kan kalla modern feminism.

Det främsta exemplet är förstås hur kvinnor bränner ut sig. 

Hur vi jobbar ihjäl oss, i oändlig sympati ser om alla andra, producerar och presterar på alla plan – tills vi själva går under. 

Patriarkatets duktiga döttrar vet rent mentalt att det belönas att leva i ständig yang, men våra kroppar och själar skriker efter yin.

Frågan är hur den egentliga belöningen ser ut? När kommer den, egentligen? När försäkringskassan äntligen beviljar en längre tids sjukskrivning?

Prioriteringar

När kroppen signalerar sitt missnöje över hur orimligt vi behandlar den, så kämpar vi inte för att ta hand om den. Vi kräver inte att staten och kapitalet ska justeras så att kvinnor inte blir sjuka och går sönder. Det verkar inte ingå i den feministiska kampen.

Vi kämpar istället för rätten till smärtstillande, antidepressiva, p-piller, assisterad befruktning när våra kroppar inte orkar, för att få klippas och sys i mellangården, planerade kejsarsnitt, att inte behöva amma, för kortare föräldraledighet, att operera bort livmodern.

Vi demonstrerar nästan inte alls för en rimlig arbetsbörda, ordentlig sexualkunskap och fertilitetsförståelse, forskning på våra menscykler som inte enbart fokuserar på att slå ut dem, värdiga förlossningar, respektfulla rutiner i vården som främjar hälsa istället för att bara lappa ihop trasiga kroppar, amningsstöd, tid med våra barn, stöd i hemmet till nyblivna mödrar, mediciner som inte gör att vi tappar livslusten.

Värst av allt är att vi intalar oss att det är oss det är fel på; att kvinnokroppen i sig är defekt och hälsovådlig och att nedstängning av hela maskineriet är det enda rätta.

Några exempel:

“Jag vill bli av med mina menscykelproblem men absolut inte bli mer fertil! Då måste jag ju ta preventivmedel.”

Fertiliteten är det främsta fysiska uttrycket för vitalitet. Det är ett tecken på hälsa att kunna bli gravid, oavsett om du vill använda kraften till att bli med barn eller inte.

Valet står inte enbart mellan att vara fertil med en massa jobbiga symptom under menscykeln (vilka dessutom ibland utgör varningstecken för subfertilitet värda att lyssna på), eller att kemiskt kastrera dig själv och inte längre märka av dem.

När du stänger ner menscykeln med hormonstörande preventivmedel gör du oundvikligen avkall på din hälsa eftersom du då inte längre har en tillräcklig egen hormonproduktion för vitalitet. Hormonerna som du producerar i och med ägglossningen har en myriad andra funktioner än bara reproduktion. För att stänga ner ägglossningen och bli infertil så måste du i viss mån göra dig sjuk, och vice versa.

Bättre hälsa leder till en bättre menscykel. De menscykelrelaterade problem du upplever är ingen självklarhet, inget måste. Inte heller är är hormonstörande preventivmedel det enda alternativet. PMS, mensvärk etc kan maskeras med t.ex. p-piller, men du har inte kommit åt anledningen till att dina cykler var problematiska. Om du vill undvika graviditet så är heller inte hormonstörande preventivmedel den enda vägen.

Varför låter du samhället och medicinen intala dig att läkemedel är det enda sättet för dig som kvinna att må bra? Vem tjänar på detta narrativ?

“Preventivmedlen var en enormt viktig del av kvinnokampen, den som talar emot dem är anti-feminist”

Först och främst, begrunda detta citat av p-pillrets “grundare” Margaret Sanger:

“I consider that the world and almost our civilisation for the next twenty-five years is going to depend upon a simple, cheap, safe contraceptive to be used in poverty-stricken slums and jungles, and among the most ignorant people … I believe that now, immediately, there should be a national sterilization for certain dysgenic types of our population who are being encouraged to breed and would die out were the government not feeding them.”
(ur Barbara Seamans “Women and the crisis in sex hormones”)

Stoppa fattiga och icke-vita från att “avla”. Det var motivet. Hela historien bakom de preventivmedel som vi i Västvärlden betraktar som en “feministisk rättighet” är fullkomligt impregnerade i vit kolonialism, misogyni och skrupellös kapitalism.

P-piller m.fl. hormonstörande preventivmedel, och även olika implantat/spiraler, har traditionellt testats på fattiga kvinnor i tex Latinamerika där dödsfall m.m. har kunnat tystas eller aldrig rapporteras. Läs om t.ex. Dalkon shield och hur den gladeligen såldes därnere efter att kvinnor i USA dött av den. Detta pågår fortfarande.

Vissa befolkningar tycker man inte bör reproducera sig, och “överpopulation” är argumentet. Vissa befolkningar har man experimenterat friskt på, och påprackat de farliga medel som västerlänningarna inte längre vill ha. Sök, så hittar ni många rapporter om hur extremt rika investerare satsar på att distribuera långtidsverkande (och biverkningstyngda, men det spelar självfallet ingen roll) syntetiska preventivmedel i bl.a. Afrika. Fråga kvinnorna i Burkina Faso ifall p-stavar som håller i 16 år och styrs med fjärrkontroller är det de behöver eller önskar mest, över rent vatten och utbildning. 

Melanerade kvinnor behandlas som bekant alltid värst, men nu blev det ju så att även vita kvinnor ville ta preventivmedel, och i patriarkatets ögon står de bara lite högre i rang. Vi är försökskaniner med lite mer av en röst. Men preventivmedlen utvecklades varken för vita kvinnors rättigheter, eller höga nöjes skull.

Men! Idag är det faktiskt fullt möjligt att vara glad över sina p-piller och förespråka “modern medicin”, utan att se ner på, förlöjliga eller fördöma andras behov/önskan att hantera sin kropp och läkning annorlunda. En kan dessutom samtidigt vara akut medveten om att det finns reella och allvarliga systemiska biverkningar av våra vanligaste preventivmedel, trots att en utnyttjar sin rätt att använda dem. En kan mycket väl ha hormonspiral och ändå se problematiken i att majoriteten personer med äggstockar förväntas använda något liknande och utsätta sig för de riskerna under flera år av sina liv, inte bara av preventiva skäl men också för att sjukvården inte har något bättre att erbjuda kvinnor än att medicinera bort de cykliska uttrycken för feminin biologi. I läkemedelsföretagens ögon är de som lider eller dör av sina preventivmedel bara svinn, en juridisk olägenhet.

Vi har stora studier som bekräftar att våra vanligaste preventivmedel orsakar försämrad livskvalitet för kvinnor, men en är alltså en “dålig feminist” ifall en påpekar att det inte är optimalt? 

“Jag vill ha barn – men jag springer löprundor varje dag, jobbar mer än heltid, dricker redbull hela dagen för att orka prestera, flyger hela tiden till nya ställen och äter fettsnålt för att förbli smal. Nu har jag gjort 6 misslyckade IVF:er på raken och mår katastrof, men jag vill fortfarande bli gravid!”

Föreställ dig att du är en kruka som ska förse ett eventuellt frö med god plantjord. Bara försök känna in det perspektivet, hur du än känner inför liknelsen. “Blomkrukan” är din fertilitet och din livmoder, hur välkomnande du är för att ett liv ska börja växa inuti dig. Stressen räknas, kosten räknas, sömnen räknas. Den här livsstilen genererar en blomkruka som är ungefär lika trygg som ett jordskalv i öknen.

Barn blir inte till ur viljan, det är bara manliga grekiska gudar vars avkomma promenerar ut ur huvudet.

Om du skulle lyckas bli gravid, trots allt; hur kommer du må efter den graviditeten? När barnet är ute och du behöver stanna upp och känna in? Hur kommer din trötta kropp må efter alla hormonbehandlingar och 2-3 sömnlösa småbarnsår? Du ska vara människa då, ha energi över och bära barnet även på utsidan i många år.

Är du helt säker på att du faktiskt vill ta hand om en annan människa? Manifesterar du fysiskt en längtan om att husera ett barn, är det verkligen de signaler du sänder till ett potentiellt nytt liv? Och; finns det kanske någon annan approach du kan ta för att stabilisera dig själv i första hand?

“Om vi inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött!”

Sätter vi hästar i transport mitt i födandet? Ber vi en katt att föda på en lysrörsbelyst brits, bland okända människor? Ber vi en ko att lägga sig i ryggläge och föda i uppförsbacke? Gör vi vaginala undersökningar på tigrar eller ber dem vara stilla för CTGt?

Hade du kunnat få en orgasm på ett förlossningsrum? På samma sätt är det nämligen hormonellt sett väldigt svårt att få ett friskt förlossningsförlopp i sjukhusmiljö i och med de ingreppen som rutinmässigt sker där. Fråga en barnmorska hur många gånger hon sett en helt omedicinerad födsel?

Det finns en mängd rutiner och förutsättningar under en sjukhusförlossning som stör det fysiologiska födandet och ökar risken för komplikationer. Därtill finns det mediciner och medel för att motverka dessa effekter av en onaturlig förlossningssituation. De medlen har förstås ytterligare biverkningar, ibland långt efter själva förlossningen.

Vi vet detta när det gäller djur, men kvinnor förväntas kunna föda under biologiskt utmanande omständigheter.

Hur tacksamma vi än är för specialister, kirurgi, och medicin när den behövs, så behöver vi erkänna att förlossningsvården också ger en hel del iatrogena skador.

Ibland stämmer det förstås att barnet överlevde tack vare närheten till akutsjukvård. Men alldeles, alldeles för ofta när jag hör en kvinna säga såhär, så har hon blivit utsatt för en mängd olika interventioner och ingrepp som aktivt hindrade fysiologisk förlossning. Att barnet till slut var i fara hade alltså ingenting med henne, hennes bäcken eller barnet att göra, det var en manipulerad situation som slutade i komplikationer och lyckligtvis kunde barnet räddas.

Kvinnor går således hem med en känsla av att de inte kunde föda, vilket är förödande för självkänslan och bidrar till förlossningsdepression, amnings- och anknytningsproblem. Ibland går de också hem med allvarliga fysiska skador – men barnet överlevde ju. Tack vare sjukvården och trots hennes “misslyckande”…

Att erbjuda andra förutsättningar och faktiska anpassningar efter kvinnokroppens behov hade kunnat ge ett helt annat slutresultat.

“Jag kunde inte amma, det var så jobbigt att jag lade ner det.”

Utan rätt stöd från vården, samhället och omgivande människor så är amning svårt. Så länge ammande kvinnor uppmanas att skyla sig (eller att flaskmata) så är det också svårt att som blivande mor lära sig hur det fungerar på förhand. Lägg till lite förlossningtrauman och läkemedel som kan påverka negativt, isolering i hemmet utan stöd från erfarna kvinnor, orimliga Västvärlds-idéer om att spädbarn borde sova hela natten, okunskap om korta tungband m.m., och ibland helgalna råd från t.ex. BVC om att du bara borde amma var 3-4e timme.

Ovanstående faktorer ger inte särskilt goda förutsättningar för att lyckas med att amma.

Det betyder inte att du inte kunde, eller att det är något fel på dig. Det betyder att samhället inte bryr sig om att du och ditt barn ska få alla möjligheter till alla de hälsofördelar som kommer med amning. Du har inte fått den hjälp och stöd nu behöver. Således är det helt förståeligt att du inte orkade.

Det betyder fortfarande inte att du inte kunde.

“Det blev kejsarsnitt, för jag öppnade inte mig”

När kroppen (specifikt kvinnokroppen) reduceras till en maskin så går det också att beskylla personen i kroppen för misslyckande när hennes kropp inte levererar som vore den just en maskin. Vilket den aldrig kommer vara, men det tjänar patriarkatet och kapitalet att kvinnor beskyller sig själva för att våra kroppar inte reagerar positivt på en värld (och en vård) som inte är byggd för oss.

“Din kropp svarar inte på medicinerna”, “dina ägg är dåliga/slut”, “din livmoder vill inte ta emot embryot”, “dina värkar är inte starka nog, du kommer inte kunna föda själv”, “jag är förlossningsläkare och ska nu förlösa ditt barn”, eller helt enkelt “du kan bara bli av med din PMS genom att medicinera bort din menscykel och fertilitet” är ett språk FULLT av mening.

Detta språk var och är helt nödvändigt för att skapa och bibehålla det samhälle vi lever i. 

Att oheliggöra kvinnokroppens livgivande processer och vätskor (mens- och sekret-tabut), att bränna häxor” på verkliga och numera virtuella bål, och att få dem att hata sina misslyckade, äckliga kroppar; allt detta är helt till förmån för en misogyn kapitalistisk världsordning som inte bara gör våld på och exploaterar kvinnokroppen, utan också naturen i sig själv.

Köp det inte, svälj det inte. Ta inte de orden i din mun.

“Jag helammar och mensen har inte kommit tillbaka. Vad kan jag göra för att få igång min frånvarande menscykel och bli med barn igen? Vi vill ha syskon nu!”

När amningen stänger ner menscykeln så betyder det att kroppen är upptagen med att nära det barn du faktiskt har vid bröstet just nu. Varför så bråttom, vad med det här barnets behov? För vems skull och på vems bekostnad vill du producera ett barn till?

Det räcker inte att du nyss fött ett barn

Möjligheten att ge liv har inget värde i kapitalismen – mer än för tillväxten. Det är inget som högaktas eller lovsjunges av någon institution. Fertiliteten är något som ska förtryckas när den inte behövs, barnafödande är något vi bara ska bocka av när det passar sig. I ett kvinno- och barnfientligt samhälle så är en unge inte tillräckligt av en produkt för att validera oss som duktiga flickor. Att däremot få barn och fortsätta delta i kapitalismens ekorrhjul som om inget hade hänt, det är tydligen något att vara stolt över.

Så vi pressar oss själva att komma ut ur bebisbubblan, socialisera, åstadkomma. Produktion, prestation, attraktivitet – så snabbt som möjligt. Ut på marknaden igen! På bekostnad av vår och barnets hälsa, förstås, men den har som bekant inte mycket värde i sammanhanget. Vår ohälsa upprätthåller ju en hel läkemedelsindustri.

Det finns en lukrativ industri för varje form av kvinnohat

Det finns en anledning att vi intalas att smärta, psykisk ohälsa, järnbrist och cancer skulle utgöra ett normalt” resultat av att ha en menscykel – för tänk så många läke”medel som syftar till att slå ut och döva kvinnliga fysiska funktioner! Vad skulle hända med den försäljningen om kvinnor plötsligt började må bra i sina egna kroppar?

Att separera mödrar och barn tidigt och därigenom förstöra amning och anknytning är otroligt bra för marknaden och ger psykiska och fysiska konsekvenser som tjänar kapitalismen i många år efter födseln. Det är en investering i samhället (så som det ser ut), på mödrar, barns och hela befolkningens bekostnad.

Att kvinnoidealet pendlar mellan tonårspojke och överdimensionerat timglas får oss att vilja både svälta oss själva och spruta oss fulla med giftiga substanser, vilket säkrar överlevnaden för flera branscher.

Det är helt enkelt en guldgruva att människor, i synnerhet de som lever i biologiskt kvinnlig kropp, räds och hatar feminin fysiologi (samt andra aspekter av den feminina principen) och vad den naturligt gör.

Alla sätt som uppskattning för det feminina kan undermineras och alla sätt som rädslan för kvinnokroppen kan omstöpas i medicinska fakta” och rättigheter” gynnar patriarkatet.

Detta har aldrig varit någon hemlighet, men ändå står vi själva här och kallar det feminism”.

Internaliserat kvinnohat

Det är ohållbart att ha en kvinnokropp i den här världen. Vi sitter fast mellan patriarkatets önskan att negligera och kontrollera oss, och dess drift att använda oss till förlustelse, försäljning och produktion av nya arbetare.

Någonstans på vägen har denna världsordning rotat sig så djupt i oss kvinnor att vi inte ser hur patriarkatets kuk har slunkit hela vägen ner i halsen.

Jag tycker inte det är feminism att kämpa för att få lov att leva som män i ett kapitalistiskt patriarkat. Ingen av oss, inte heller männen, mår bra av det. På vilket sätt tillhör det således kvinnokampen att annihilera allt som kvinnokroppen gör och behöver?

Liknande artiklar