Feminism och självbedrägeri

Publicerad av Vulverine den 12 november, 2019

Jag skulle vilja prata om ett intressant psykologiskt fenomen som jag möter hos enormt många kvinnor jag träffar, för att inte säga alla, i varierande grad. 

Det handlar om en omedveten acceptans av de misogyna grundpelare vårt samhälle bygger på, ett återkommande uttryck för de strukturer som vi försöker passa in våra liv i.

Det främsta exemplet är förstås hur kvinnor bränner ut sig. 

Hur vi jobbar ihjäl oss, i oändlig sympati ser om alla andra, producerar och presterar på alla plan – tills vi själva går under. 

Patriarkatets duktiga döttrar vet rent mentalt att det belönas att leva i ständig yang, men våra kroppar och själar skriker efter yin.

Frågan är hur den egentliga belöningen ser ut? När kommer den, egentligen? När försäkringskassan äntligen beviljar en längre tids sjukskrivning?

Prioriteringar

När kroppen signalerar sitt missnöje över hur orimligt vi behandlar den, så kämpar vi inte för att ta hand om den. Vi kräver inte att staten och kapitalet ska justeras så att kvinnor inte blir sjuka och går sönder.

Vi kämpar istället för rätten till smärtstillande, antidepressiva, p-piller, assisterad befruktning när våra kroppar inte orkar, för att få klippas och sys i mellangården, planerade kejsarsnitt, att inte behöva amma, för kortare föräldraledighet, att operera bort livmodern.

Vi demonstrerar nästan inte alls för en rimlig arbetsbörda, ordentlig sexualkunskap och fertilitetsförståelse, forskning på våra menscykler som inte enbart fokuserar på att slå ut dem, värdiga förlossningar, respektfulla rutiner i vården som främjar hälsa istället för att bara lappa ihop trasiga kroppar, amningsstöd, tid med våra barn, stöd i hemmet till nyblivna mödrar, mediciner som inte gör att vi tappar livslusten.

Värst av allt är att vi intalar oss att det är oss det är fel på; att kvinnokroppen i sig är defekt och hälsovådlig och att nedstängning av hela maskineriet är det enda rätta.

Några exempel:

”Jag vill bli av med mina menscykelproblem men absolut inte bli mer fertil! Då måste jag ju ta preventivmedel.”

Fertiliteten är det främsta fysiska uttrycket för vitalitet. Det är ett tecken på hälsa att kunna bli gravid, oavsett om du vill använda kraften till att bli med barn eller inte.

Valet står inte enbart mellan att vara fertil med en massa jobbiga symptom under menscykeln (vilka dessutom ibland utgör varningstecken för subfertilitet värda att lyssna på), eller att kemiskt kastrera dig själv och inte längre märka av dem.

När du stänger ner menscykeln med hormonstörande preventivmedel gör du oundvikligen avkall på din hälsa eftersom du då inte längre har en tillräcklig egen hormonproduktion för vitalitet. Hormonerna som du producerar i och med ägglossningen har en myriad andra funktioner än bara reproduktion. För att stänga ner ägglossningen och bli infertil så måste du i viss mån göra dig sjuk, och vice versa.

Bättre hälsa leder till en bättre menscykel. De menscykelrelaterade problem du upplever är ingen självklarhet. Inte heller är är hormonstörande preventivmedel det enda alternativet. PMS, mensvärk et cetera kan maskeras med t.ex. p-piller, men du har inte kommit åt anledningen till att dina cykler var problematiska. Om du vill undvika graviditet så är heller inte hormonstörande preventivmedel den enda vägen.

Varför låter du samhället och medicinen intala dig att läkemedel är det enda sättet för dig som kvinna att må bra? Vem tjänar på detta narrativ?

”Jag vill ha barn – men jag springer löprundor varje dag, jobbar mer än heltid, dricker redbull hela dagen för att orka prestera, flyger hela tiden till nya ställen och äter så att jag ändå  förblir smal. Nu har jag gjort 6 misslyckade IVF:er på raken och mår katastrof, men jag vill fortfarande bli gravid!”

Föreställ dig att du är en kruka som ska förse ett eventuellt frö med god plantjord. Bara försök känna in det perspektivet, hur mycket liknelsen än bråkar med ditt ego. ”Blomkrukan” är din fertilitet och din livmoder, hur välkomnande du är för att ett liv ska börja växa inuti dig. Stressen räknas, kosten räknas, sömnen räknas. Den här livsstilen genererar en blomkruka som är ungefär lika trygg som ett jordskalv i öknen.

Barn blir inte till ur viljan, det är bara manliga grekiska gudar vars avkomma promenerar ut ur huvudet.

Om du skulle lyckas bli gravid, trots allt; hur kommer du må efter den graviditeten? När barnet är ute och du behöver stanna upp och känna in? Du ska vara människa då, ha energi över och bära barnet även på utsidan i många år.

Är du helt säker på att du faktiskt vill ta hand om en annan människa? Manifesterar du fysiskt en längtan om att husera ett barn, är det verkligen de signaler du sänder till ett potentiellt nytt liv?

Om vi inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött!

Sätter vi hästar i transport mitt i födandet? Ber vi en katt att föda på en lysrörsbelyst brits, bland okända människor? Ber vi en ko att lägga sig i ryggläge och föda i uppförsbacke? Gör vi vaginala undersökningar på tigrar eller ber dem vara stilla för CTGt?

Hade du kunnat få en orgasm på ett förlossningsrum? På samma sätt är det nämligen hormonellt sett väldigt svårt att få ett friskt förlossningsförlopp i sjukhusmiljö i och med de ingreppen som rutinmässigt sker där. Fråga en barnmorska hur många gånger hon sett en helt omedicinerad födsel?

Det finns en mängd rutiner och förutsättningar under en sjukhusförlossning som stör det fysiologiska födandet och ökar risken för komplikationer. Därtill finns det mediciner och medel för att motverka dessa effekter av en onaturlig förlossningssituation. De medlen har förstås ytterligare biverkningar, ibland långt efter själva förlossningen.

Vi vet detta när det gäller djur, men kvinnor förväntas kunna föda under biologiskt utmanande omständigheter.

Hur tacksamma vi än är för specialister, kirurgi, och medicin när den behövs, så behöver vi erkänna att förlossningsvården också ger en hel del iatrogena skador.

Ibland stämmer det förstås att barnet överlevde tack vare närheten till akutsjukvård. Men alldeles, alldeles för ofta när jag hör en kvinna säga såhär, så har hon blivit utsatt för en mängd olika interventioner och ingrepp som aktivt hindrade fysiologisk förlossning. Att barnet till slut var i fara hade alltså ingenting med henne, hennes bäcken eller barnet att göra, det var en manipulerad situation som slutade i komplikationer och lyckligtvis kunde barnet räddas.

Kvinnor går således hem med en känsla av att de inte kunde föda, vilket är förödande för självkänslan och bidrar till förlossningsdepression, amnings- och anknytningsproblem. Ibland går de också hem med allvarliga fysiska skador – men barnet överlevde ju. Tack vare sjukvården och trots hennes ”misslyckande”…

Att erbjuda andra förutsättningar och faktiska anpassningar efter kvinnokroppens behov hade kunnat ge ett helt annat slutresultat.

”Jag kunde inte amma, det var så jobbigt att jag lade ner det.”

Konsten att säga emot sig själv för att rädda sin självkänsla.

Utan rätt stöd från vården, samhället och omgivande människor så är amning svårt.

Det betyder inte att du inte kunde, eller att det är något fel på dig. Det betyder att samhället inte bryr sig om att du och ditt barn ska få alla möjligheter till alla de hälsofördelar som kommer med amning. Du har inte fått den hjälp och stöd nu behöver. Således är det helt förståeligt att du inte orkar.

Det betyder fortfarande inte att du inte kunde.

”Kan jag ta den här örten medan jag ammar, för att få igång min frånvarande menscykel och bli med barn igen? Jag vill helst inte sluta amma, men vi vill ha syskon!”

När amningen stänger ner menscykeln så betyder det att kroppen är upptagen med att nära det barn du faktiskt har vid bröstet just nu. Varför så bråttom, vad med det här barnets behov? För vems skull vill du producera ett barn till?

Det räcker inte att du nyss fött ett barn

Möjligheten att ge liv har inget värde i kapitalismen – mer än för tillväxten. Det är inget som högaktas eller lovsjunges av någon institution. Fertiliteten är något som ska förtryckas när den inte behövs, barnafödande är något vi bara ska bocka av när det passar sig. I ett kvinno- och barnfientligt samhälle så är en unge inte tillräckligt av en produkt för att validera oss som duktiga flickor. Att däremot få barn och fortsätta delta i kapitalismens ekorrhjul som om inget hade hänt, det är tydligen något att vara stolt över.

Så vi pressar oss själva att komma ut ur bebisbubblan, socialisera, åstadkomma. Produktion, prestation, attraktivitet – så snabbt som möjligt. Ut på marknaden igen! På bekostnad av vår och barnets hälsa, förstås, men den har som bekant inte mycket värde i sammanhanget. Vår ohälsa upprätthåller ju en hel läkemedelsindustri.

Internaliserat kvinnohat

Det är ohållbart att ha en kvinnokropp i den här världen. Vi sitter fast mellan patriarkatets önskan att negligera och kontrollera oss, och dess drift att använda oss till förlustelse och produktion av nya arbetare.

Någonstans på vägen har denna världsordning rotat sig så djupt i oss kvinnor att vi inte ser hur patriarkatets kuk har slunkit hela vägen ner i halsen.

Jag tycker inte det är feminism att kämpa för att få lov att leva som män i ett kapitalistiskt patriarkat. Ingen av oss, inte heller männen, mår bra av det. På vilket sätt tillhör det kvinnokampen att annihilera allt som kvinnokroppen gör och behöver?

Liknande artiklar

Pin It on Pinterest

Dela inlägg