Evidens och perspektiv på hemförlossning.
Jag födde hemma – hur vågade jag?

Efter att ha studerat kvinnokroppen, födandet, amning och hormoner i många år och närvarat vid ett antal förlossningar både på sjukhus och hemförlossningar, så insåg jag efter moget och informerat övervägande att jag inte vågade föda på sjukhus.

Vadå vågade inte föda på sjukhus?!

Jag ville ge mig själv och mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna till en vaginal förlossning utan störningar, ingrepp, komplikationer eller skador (på sjukhus är det 5 ggr större risk för stora bristningar). Jag ville få till en fungerande amning, låta mitt barn få allt sitt blod (d.v.s. optimal avnavling) utan att behöva vakta navelsträngen och jag ville ha en positiv upplevelse av att bli mor. Att vilja detta var inte en självisk önskan, det handlade om mitt barns livslånga hälsa i form av neurologisk utveckling, syresättning, järnförråd, tarmflora och anknytning till en frisk och glad mor. Att få en värdig upplevelse av mitt livs största händelse, att få tid, utrymme, stöd att föda av egen kraft, och börja amma på min egen soffa tyckte jag var värt att betala för (trots att jag redan betalt med skatten…).

En förlossning är inte en sjukdomsbehandling. En förlossning är en livshändelse, där “patienten” för det första oftast är frisk (vilket också är en förutsättning för att föda hemma med barnmorskestöd), och för det andra genomgår en process som är oerhört känslig för yttre stress. Stress och rädsla kan göra att ett värkarbete avstannar och/eller gör mer ont, och därigenom öka riskerna för interventioner och komplikationer. Merparten rutiner i en sjukhusförlossning; stressen att ta sig ut ur hemmet mitt i brinnande värkarbete, miljön, de okända människorna, sladdarna&slangarna, infarterna, värkstimulerande, epidural etc ökar risken för komplikationer som i sin tur kräver mer ingrepp och eventuellt kan sluta i klipp, sugklocka, kejsarsnitt, svåra livslånga skador på mig och barnet eller i värsta fall död (och ja, jag vet att den risken finns hemma också). Men om vi bortser från den ofrånkomliga risken att dö, så tycker jag att det spelar roll hur processen var. En kaskad av onödiga störningar i födandet ökar risken för trauma, helt enkelt.

Inte ett naivt val

Att planera min förlossning var för mig en insats för att förbättra oddsen för fler faktorer än bara överlevnad. Risken för kejsarsnitt minskas markant bara av att planera för hemförlossning, och skulle ett kejsarsnitt bli aktuellt vid en assisterad hemförlossning så åker man ofta in till sjukhus långt innan det behövs. Ingen ansvarsfull barnmorska skulle rekommendera att fortsätta hemma ifall komplikationer/risk föreligger eller uppstår i processen. Svenska barnmorskeförbundet anser att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet, men detta är långt ifrån verklighet i hela Sverige.

Mödrar som väljer att föda hemma saknar inte kunskap om de möjliga risker som barnafödandet innebär. Tvärtom är deras val av hemförlossning oftast baserat på en medvetenhet om hur de interventioner som statistiskt sett åtföljer en sjukhusförlossning negativt påverkar förlossningsförloppet, och de följer en bredare logik där fler faktorer får spela in än enbart huruvida barnet överlever. För alla vill vi ju att både vi och barnet överlever, men hur? Kan det kanske få finnas lite fler parametrar än bara liv och död, eller måste vi kvinnor som vanligt bara suck it up, acceptera att kvinnoliv är hårt och gör ont, och bita ihop med våra förlossningsskador efteråt?

Vad vill jag säga här egentligen?

Jag vill vara tydlig med att ingenting jag skriver i denna text utgör kritik mot barnmorskor eller förlossningsläkare per se. De saker jag beskriver som problematiska är strukturella, inbyggda i systemet, utbildningen och arbetsvillkoren. Visst finns det rötägg i alla professioner, men jag utgår ifrån att den överväldigande majoriteten personer som arbetar inom förlossningsvården vill kvinnors bästa och, om de har ögonen med sig, också är mer än lovligt frustrerade över sakernas tillstånd. Detta inlägg syftar inte till att “skapa misstro” gentemot vården, utan påpeka det som alla insatta i kvinnohälsa vet inte står rätt till, och erbjuda nya perspektiv för att på lång sikt förbättra kvinnohälsovården.

“Om jag hade fött hemma hade vi båda varit döda nu!”

Har man bevittnat en mor föda “oassisterat”, i sin egen kraft och med kompetent stöd, men utan medicinska interventioner och störningar, så glömmer man det aldrig. Då förstår man hur det kan gå till när rätt förutsättningar ges. Det är därför jag som doula alltid rekommenderar de gravida att titta på positiva förlossningsfilmer (vilket nästan alltid är hemförlossningar när en söker på youtube…). Inte för att hon ska lullas in i en tro om att hennes förlossning kommer vara en dröm av rosenblad och änglasång, men för att hon ska pränta in i sitt inre att det GÅR att föda sådär också (även på sjukhus). Det är inte nödvändigtvis Cityakuten-vrål och panik som ligger framför henne.

Det är alltid fel på kvinnokroppen

Många föderskor berättar att de “behövde” värkstimulerande, sugklocka m.fl. ingrepp, men det är omöjligt att säga om de hade behövt det ifall de inte varit på sjukhus. “Jag kunde inte öppna mig”, “mitt bäcken var för trångt” m.m. är i de allra flesta fall situationer, inte statiska faktorer. I en annan position, med stöd, med ett annat oxytocinflöde etc så hade troligen läget varit något helt annat. Livmodertappen öppnar och stänger sig nämligen i respons till trygghet vs rädsla.

Många lämnar en sjukhusförlossning med en känsla av att vara defekta, ha misslyckats, behövt räddas. Ingen berättar för oss att våra kroppar och barnet har reagerat fullkomligt logiskt utifrån den stress och det kontraproduktiva sammanhang vi utsatts för. Och med det menar jag inte ens att personalen behöver ha gjort något fel, hela situationen är nämligen onaturlig för en människa som försöker föda barn. I den situationen, i den miljön, så är det ju helt sant att interventionerna behövdes. Men “behovet” kom inte från ingenstans.

Ett långsamt eller svagt värkarbete beror inte på brist på Syntocinon/värkstimulerande, det finns en anledning och den ligger ofta i miljö, känsla och hälsa på ett plan som inte går att fixa inne på ett sjukhus. Om anledningen till ”bristande progress” är att det kroppsegna oxytocinet inte flödar, då finns det saker vi kan göra för att öka det, som inte innebär att spruta in en syntetisk form som inte korsar blod-hjärnbarriären eller är smärtlindrande som det egna oxytocinet är. Vill du läsa mer om oxytocin, ge dig in i Kerstin Uvnäs-Mobergs forskning så ser du att detta kärleks- och anknytningshormon är det mest centrala system vi har, jämte fight or flight. Det är högst intressant att fundera på vad som händer med mänskligheten när vi på kollektiv nivå stör oxytocinflödet under förlossningen och efteråt, med hjälp av t.ex. epidural.

Alldeles för ofta när jag hör en kvinna reagera med “jag är tacksam att jag var på sjukhus, annars..!”, så har hon blivit utsatt för en mängd olika interventioner och ingrepp som aktivt hindrade fysiologisk förlossning. Att barnet till slut var i fara hade alltså ingenting med den födande, hennes bäcken eller barnet att göra, utan det var en manipulerad situation som slutade i komplikationer och lyckligtvis kunde barnet räddas av samma sjukvård som orsakat situationen. Jag sörjer för alla de mödrar som får uppleva förlossningstrauman (vilket förresten också kan uppstå vid en hemförlossning). Och jag sörjer att de till följd av det numera normativa risktänket kring förlossning beskyller sig själva, som att deras kroppar inte kunde föda. Många får aldrig veta vad de hade kunnat vara kapabla till. Hur tacksamma vi än är för specialister, kirurgi, och medicin när den behövs, så behöver vi erkänna att förlossningsvården också ger en hel del iatrogena skador, inklusive psykiska.

Farligt och farligt

Den hotande fara som nästan alla hänvisar till när det säger att “de inte hade överlevt” om de inte var på sjukhus, är plötsliga blödningar. Och visst är det sant att risken att förblöda är en av de främsta och farligaste vad gäller mödradödlighet, men det finns också sätt att motverka den risken, varav ett är att inte störa förlossningsförloppet, främja oxytocinflödet och omedelbar amning.

Det är bara det att det är i princip vad en sjukhusförlossning går ut på. Bara att sätta sig i bilen, komma in på avdelningen och få CTG är nämligen en störning. Med det inte sagt att en inte kan få en trygg, värdig, positiv förlossningsupplevelse på sjukhus, det kan en absolut, men det kommer bero på vem som jobbar och hur deras arbetssituation ser ut den dagen. Och oavsett hur tryggt en upplever sjukhuset, så är det fortfarande en hormonell utmaning att genomgå ett helt normalt och ostört förlossningsarbete i sjukhusmiljö, särskilt om personalen blivit tränad i att hela tiden göra något.

En mamma som fått sitt födande stört, medicinskt manipulerat, pressat och stressat (inkl. den första viktiga timmen med bebis) har större risk att inte kunna få ut moderkakan/dra ihop sin livmoder. Det är en märklig logik att sjukhusmiljö är det enda rätta stället att föda på utifall t.ex. en häftig blödning uppstår, när sjukhusmiljön i sig utgör en risk för att sådana saker ska inträffa.

Finns det mer som är viktigt än att ni båda överlever?

Detta säger evidensen:

För lågrisk-omföderskor, så finns det faktiskt inget som talar FÖR planerad sjukhusförlossning som förstahandsval. Stora studier visar att utfallet av assisterade hemförlossningar är minst lika gott som vid planerad sjukhusfödsel, även vad gäller barnet, och andelen spontana vaginala förlossningar är avsevärt större hemma. Varken WHO eller Cochrane rekommenderar sjukhus som födsloplats för omföderskor med normal graviditet.

Låg risk innebär att ingen av följande riskfaktorer föreligger:

• Modern är över 35 år gammal

• Modern är överviktig eller har diabetes

• Modern använder droger eller bär på infektionssjukdomar

• Modern har högt blodtryck, anemi, astma, epilepsi, ryggradsdeformationer, tarmsjukdomar eller hjärtsjukdomar

• Modern har genomgått omfattande gynekologiska operationer

• Modern har haft blödningar efter graviditetens 24e vecka

• Avvikelser hos fostret

• Barnet ligger i sätesbjudning

I avseendet allvarliga komplikationer hos barnet, så finns det ingen skillnad mellan förlossningsplats. Tidigare har det visats en liten riskökning för barn som föds hemma till förstagångsföderskor (9 st. per 1000 födslar jämfört med 5/1000 vid sjukhusförlossning), men den senaste stora studien kom fram till följande: The risk of perinatal or neonatal mortality was not different when birth was intended at home or in hospital.

Planerad hemförlossning eller förlossning på barnmorskeledd enhet innebär en lägre risk för mödradödlighet, svåra bristningar, Epidural, Petidin, Syntocinon/värkstimulerande, tång, episiotomi (klipp i mellangården), kejsarsnitt, postpartumblödningar och manuellt avlägsnande av moderkakan.

Även om det finns en liten ökad risk (iofs något oklart i ljuset av ny forskning) för barnadödlighet hos förstföderskor hemma, så har samtidigt barnadödligheten konsekvent visats vara högre när obstetriska interventioner företagits under förlossningen – dvs sjukhusstandard. Normen på barnmorskeledda fristående enheter (som Sverige lagt ner) och vid hemförlossning är så lite interventioner som möjligt.

Användning av epidural eller petidin resulterar i en ökad risk att barnet får vistas på neonatal avdelning och att amning avslutas tidigt, medan varma bad, andningsteknik och massage som smärtlindring minskar dessa risker.

Enligt ny brittisk forskning på en halv miljon planerade hemfödslar ligger det till så att kvinnor (med komplikationsfri graviditet) som planerade att föda hemma hade:

– 40 % mindre sannolikhet för kejsarsnitt

– 50 % mindre sannolikhet för en ”instrumentell” vaginal födsel (sugklocka, tång etc)

– 70 % mindre sannolikhet för epidural

– 55 % mindre sannolikhet att klippas

– 40 % mindre sannolikhet för en tredje eller fjärde gradens bristning

– 60 % mindre sannolikhet för värkstimulerande dropp

– 75 % mindre sannolikhet för infektion efter förlossningen

– 30 % mindre sannolikhet för förlossningsblödning

… jämfört med kvinnor (med komplikationsfri graviditet) som planerade att föda på sjukhus. Stort tack till födahemma.se för sammanställningen av den senaste forskningen!

Vid assisterad hemförlossning så fokuserar barnmorskan på en enda föderska, vilket innebär god översikt på förloppet. Kompetenta barnmorskor som arbetar med lågriskföderskor i ett system med god remitterings- och överföringsrutin till lämplig akutvårdinstans ifall komplikationer skulle uppstå, förefaller vara den gyllene standarden för god förlossningsvård. Här kan du läsa en förlossningsläkares åsikt om riskerna, och här om en annan förlossningsläkares egen hemförlossning.

Problematisera och nyansera…

Trygg OCH medveten

Att “föda där du känner dig trygg” är grunden till allt. Vi är däggdjur, och vår upplevelse av vad som är en trygg miljö och pålitliga personer påverkar födandet enormt mycket. Känner en personligen att sjukhuset är det enda stället en vill vara på så är det kanske precis där en ska vara, men det är också värt att sätta sig in i vad alla sjukvårdens rutiner egentligen innebär och varför de finns, så att en kan nyansera den inlärda idén om att sjukhuset är den tryggaste platsen. Då upptäcker man att det föreligger en hel del förlegade idéer, t.ex. att en kvinna bör öppna sig en centimeter i timmen, som styr vilken medicinsk behandling hon får. Och den behandlingen har biverkningar som en troligen vill ta ställning till innan de påverkar ens barn och en själv.

Att vara medveten om riskerna med sjukhusförlossning betyder inte att mediciner som värkstimulerande eller EDA aldrig ska användas, eller att en inte kan ha en fin förlossning på sjukhus, och det går självklart inte att argumentera emot de livräddande ingrepp som behövs ibland. Jag var absolut inte främmande för att föda på sjukhus om det behövdes, och jag tycker absolut inte att hemförlossning är för alla, men jag vill inte tvingas att följa sjukhusets pm och många gånger skadliga rutiner som går emot vad min kropp behöver, och därav sätta käppar i hjulet för mig själv och barnet – om jag inte måste. Läs även detta och fundera på hur farligt det egentligen är att föda assisterat i sitt hem i jämförelse med rådande kaos i förlossningsvården, där en stackars barnmorska som utan varken semester eller toalettpauser kan tvingas springa mellan flera olika rum.

Många har sagt att det var modigt, men jag kände tvärtom; varför utsätta mig för alla risker med sjukhusförlossning? I mitt fall låg sjukhuset 10-20 min bort (snabbare med ambulans), och till skillnad från situationen på ett överbelastat sjukhus så var jag bevakad och omhändertagen av 2 erfarna barnmorskor – det är en säkerhetsmässig lyx i jämförelse med situationen på förlossningarna idag! Hade jag bott i skogen flera timmar från ett sjukhus hade jag nog tänkt annorlunda, skaffat mig en doula, läst på, skrivit ett jättetydligt förlossningsbrev och gjort miljön på sjukhuset så hemlik som möjligt. Om du vill höra mer om just min hemförlossning, kan du lyssna på den här.

“Usch så privilegierat!”

Om din reaktion nu är att jag köpte mig en lyxförlossning bara för att jag “som vit privilegierad kvinna kunde”, ställ dig själv frågan om du verkligen tycker att ingen ska ha en säker hemförlossning bara för att inte alla har råd med det som systemet ser ut nu? Finns det kanske inte lite andra, mer strukturella problem att lösa isåfall?

Födandets fysiologi och modersinstinkter gäller alla, och hemförlossning har alltid skett universellt. Vit/västerländsk medicin och dess förlossningshandhavande har många gånger förstört ursprungliga fungerande system där det fanns respekt för födande och barn, och samma sjukvård (klockrent sprungen ur white supremacy) manifesterar även idag en tydlig strukturell rasism världen över genom bl.a. att icke-vita föderskor behandlas på ett sätt som gör att risken för komplikationer och död för dem och deras barn markant ökas. Att dessutom inbilla sig att andra kulturer inget hellre vill än att föda på sjukhus, västerländsk style, är också en motbjudande inställning. Se gärna @vildabarns diskussion om kolonisatörers tro på att andra vill ha vad vi har.

Efterfrågan på hemförlossning ökar bland föderskor med alla grader av melanering, och inte bara i Sverige, därför att fler inser det omätbara värdet av det. Så innan vi sammankopplar hemförlossning med vit överklass-feminism (OBS det är inte särskilt många faktiska ”överklass”kvinnor som väljer det) och startar krig feminister emellan, så kanske vi ska titta på misogynin och rasismen inom sjukvårdssystemet, samt ANLEDNINGEN till att efterfrågan på doulor och hemförlossningar ökar. För mer om patriarkatet och födandet, läs detta av Anna Toss på nätverket Föda lugnt.

Att föda med stöd eller utan – det är frågan

Samtidigt som välinformerade hemföderskor från innerstan blir anklagade för att vara naturvurmande, oansvariga foliehattar och potentiella barnamördare, så sitter det kvinnor långt ute på landsbygden som knappt har en chans att hinna till sjukhuset (särskilt som små förlossningsenheter stängs ner på löpande band). Säg, vore det inte bättre om hembarnmorskor kom till dem? Är kurser i oassisterad bilförlossning ett bättre alternativ än ett fungerande hemförlossningssystem? Föräldrar som vill/behöver föda hemma är också skattebetalare, varför ska de behöva betala ur egen ficka för att få chans till en positiv och säker förlossningsupplevelse?

Om hindret är ekonomiskt, om det inte finns nog med platser inne på sjukhusen p.g.a. misogyna politiska beslut (de tar aldrig slut), när barnmorskebristen är akut för att den underbetalda professionen inte står ut med arbetsmiljön, eller folk inte vill föda på sjukhus pga Corona, så kommer folk föda hemma ändå (men utan stöd)! Så mycket för svensk patientsäkerhet!

Vad vill vi uppnå – för alla?

En total omstrukturering

Det är en mänsklig rättighet att föda var vi vill. Den som vill eller måste föda hemma, ska kunna göra det med fullgod säkerhet, och i Sverige borde detta rimligtvis finansieras med redan betalda skattepengar. WHO förordar dessutom att varje födande har rätt till stöd av “kompetent förlossningsassistent” (barnmorska) oavsett val av plats för födseln, men i Sverige är detta alltså inte ett alternativ.

Den konventionella förlossningsvården behöver se över sin verksamhet fullkomligt och inkorporera de elementen i hemförlossning som ger de positiva resultat vi ser i forskningen; lugn, trygghet, en hands off-approach m.m. – särskilt om man vill omöjliggöra/kriminalisera hemförlossning. Helt enkelt vore det bra om vården erkände att vi är däggdjur snarare än maskiner, och att förlossningsrutinerna anpassades till våra fysiologiska behov istället för den kapitalistiska modellen “billig produktion på kort tid”. Det måste bli en barnmorska per födande, deras löner och villkor måste förbättras. Konceptet Min Barnmorska måste ut i hela landet.

Alla vill ha högre säkerhet – men mindre trauman

Ibland stämmer det förstås att barnet överlevde tack vare närheten till akutsjukvård. Det är ingen som vill att tillgången till specialist- och akutsjukvård ska begränsas eller tas bort. Vi vill ju att hemförlossning ska bli säkrare, d.v.s. att ett fungerande system ska utformas, med fristående barnmorskeledda enheter, integrerad hemförlossningsverksamhet och välorganiserad transfer till sjukhus. Att lågriskföderskor som kan och vill det kan föda hemma, och vården få mer resurser till de som faktiskt behöver vara på sjukhus.

Forskning visar övertygande att komplikationer minskar ju mindre vi stör förlossningsförloppet. Man kan ju tycka att det vore ekonomiskt smart för samhället att inte börja störa alls då ju, eller åtminstone se till att den sjukhusbaserade förlossningsvården i största möjliga mån stöder en komplikationsfri förlossning. Inom djurhållning finns det lagar och regler mot att flytta djur för nära beräknad nedkomst. För säg den katt, ko eller häst som skulle sätta sig i en taxi, komma in i en lysrörsbelyst okänd miljö där okända människor springer i dörrarna, läggas på rygg, periodvis tvingas stå stilla med fastnålade sladdar och ändå få en bra födsloprocess? För oavsett vår kognitiva förmåga och det som skiljer oss från t.ex. elefanter, så har vi ändå ett grundläggande nerv- och hormonsystem som fortfarande svarar på det primala: rädsla och trygghet (och kärlek).

Vi kanske ska ta tag i skiten istället för att tjafsa om hemförlossningars existens?

Vi behöver inte ha det såhär. Vi borde inte behöva offra en sorts säkerhet mot en annan, behöva välja dyra eller oassisterade hemförlossningar, föda i bilen eller få förlossningsskador p.g.a. fel/överbehandling i vården. Oavsett hur det hela landar i hemförlossningsfrågan, så kan vi enas om att vårdsystemet radikalt behöver förbättras, att problematiken är mångfacetterad och att kvinnor inte borde behöva välja oassisterad hemförlossning av rädsla för sjukvården, eller för att det helt enkelt inte finns någon förlossningsenhet som de kan komma fram till i tid.

Vi kan bygga om samhället så att det respekterar mödrar och barn i detta livsavgörande skede, men det måste komma från konsumenterna/patienterna själva. Allt detta är en marknad, och det är vår efterfrågan som styr.

Om du vill vara med och förändra, bli medlem i Födelsehuset. Jag sitter förresten med i styrelsen. Skriv också under den här insamlingen för förbättrad förlossningsvård i Sverige.

Om du skulle vilja höra mig prata mer om graviditet, förlossning och amning, se detta webinar.

PS: Stort tack till min kära syster Amelie Flygare som delade med sig av den underbara bilden.

Källor

Liknande artiklar