Hormonkriget i Ottar

Publicerad av Vulverine den 30 juni, 2021

I en nysläppt artikel i RFSUs tidning Ottar skriver Agnes Arpi om preventivmedelsdebatten. Jag ställs mot docent och gynekolog Helena Kopp Kallner, som vore vi två ärkefiender i ett krig för eller emot p-piller. Eftersom mina citat är gravt kortade och strategiskt malplacerade, så tänkte jag låta er ta del av den fulla intervjun. Kanske hjälper det någon att få klarhet i vem jag är, vad jag står för och hur jag svarar på kritik och anklagelser.

Lyssna även gärna på detta poddavsnitt där Cissi Wallin och Unni Drougge konfronterar mig med liknande argument och påståenden, samt detta youtubeklipp med Navid Modiri i HurKanVi.

Följande intervju är transkriberad av Arpi från ett fysiskt möte 15/3 -21 och korrekturläst, godkänd och tillbakasänd av mig 22/4. Jag har här förtydligat med rubriker och flyttat några stycken för bättre flöde i texten. Jag har även gett direkt svar på tal på en del citat ur artikeln (se färgrutorna).

Berätta lite om dig själv och din verksamhet!

Jag har intresserat mig för menscykelhälsa, fertilitet och alternativa preventivmetoder sedan jag var 18 och gick av p-piller efter fyra år. Jag hade fått mycket biverkningar och var trött på det. Jag började med Billingsmetoden och sedan har jag fortsatt använda fertilitetsförståelse under hela mitt vuxna liv. Jag kom i kontakt med Justissemetoden (= en symptothermal metod för att hantera sin fertilitet) när jag var 21 och började även att utbilda mig till Justisse Holistic Reproductive Health Practitioner. Det tog mig tre år, och relativt snart började jag läsa till lärare på Justisse College, vilket jag blev klar med 2018. 

Min FB-sida startade jag ca 2013-2014, och de första åren hade den bara några hundra följare. Då var jag mer raljant än vad jag är nu. Jag var ung och arg när jag upptäckte de här grejerna första gången. Det vill säga hur de här sakerna egentligen funkar, hur många biverkningar det är, hur mycket vi inte har fått reda på, hur mycket som saknas i sexualkunskapen. Om vi saknar grundläggande förståelse för hur kroppen och fertiliteten funkar kan vi inte ta informerade beslut. Grunden i mitt budskap var och förblir att man ska ha rätt att förstå sin fertilitet.

Är inte det avancerad kunskap att ta till sig för varje enskild person?

Fertilitetsförståelse innebär att förstå hur menscykeln fungerar, vilka hormoner som är inblandade. Det ett antal olika metoder som bygger på denna kunskap, varav Justisse är en, och de kommer med en uppsättning liknande regler för den som vill undvika graviditet. Det enda svåra med det är att man måste lära sig vad man ska observera, och ha disciplinen att följa reglerna. Som Justissehandledare hjälper jag också klienten få förståelse för vad som påverkar hormonhälsan, som tex kost, sömn och ljus. Basal livskunskap som vi alla borde ha. 

Ett vanligt argument är att det är riskabelt för högfertila ungdomar med oregelbundna vanor att lita till fertilitetsförståelse för att undvika att bli gravida. Jag tänker att man såklart bör kommunicera vad som krävs för att använda fertilitetsförståelse med hög kontraceptiv effektivitet, men varför skulle vi inte lära oss grundkunskapen? Man använder väl sannolikt kondom bättre och smartare om man i alla fall vet hur kroppen funkar. Det är märkligt att man ska neka ungdomar kunskapen om när de är som mest fertila, bara för att de kan bli gravida om de vet det? I mina ögon är det en grundläggande mänsklig rättighet. Man ska inte behöva gå till någon privat för att lära sig det. 

Kunskapen och vetenskapen om fertilitetsförståelse har funnits länge, det är inget nytt. Men det har länge varit förknippat med en religiös och heteronormativ värdegrund, eftersom naturlig familjeplanering och forskning därom stöds av katolska kyrkan. Jag vill att det ska in som en självklar del i sexualkunskapen.

“Kritik mot hormonella preventivmedel är genomgående i hennes inlägg, bloggtexter och föreläsningar.”

“Jag blir väldigt irriterad över att så många plötsligt pratar om att hormoner är gift och att man inte ska »stoppa i sig skit«.”

ur ”Hormonkriget” 24/6 – 21

Jag har aldrig kallat preventivmedel för gift, men har däremot sagt såhär: “Rätten till ett fritt och informerat val är enligt mig okränkbar och jag har ingen egen agenda vad gäller vilken preventivmetod folk väljer eller inte. Det finns definitivt tillfällen och personer där exempelvis p-piller är helt rätt, nödvändigt, önskat och omtyckt. Det förtar inte det faktum att de har en massiv systemisk verkan och medför en hel del allvarliga risker om inte bör kollras bort med något försäljningsargument. … Jag arbetar med att dela grundläggande information om kvinnokroppen och fertiliteten. Om vi redan som tonåringar hade lärt oss hur menscykeln fungerar, lärt oss bevaka våra fertila tecken och fått veta att det GÅR att hantera sin fertilitet utan att stänga ner den, då hade vi nog varit mer kapabla till välgrundade beslut vad gäller våra kroppar som vi verkligen kunde stå för –oavsett vilken preventivmetod vi väljer.” För full text, läs här.

Är du anti-vård?

I Sverige har vi en speciell inställning till vården som institution. Vi är väldigt trogna våra institutioner och vår samhällsstruktur. I USA och Latinamerika finns det en tydligare vilja att ta saken i egna händer, där finns en starkare opposition och en annan tradition. När jag började plugga trodde jag därför att jag aldrig skulle kunna jobba i Sverige av just den anledningen.

Jag var inte förberedd på den här explosionen. Under 2019 gjorde jag 34 föreläsningar, tog emot 600–700 individuella klienter, blev intervjuad i minst 10 podcasts. På ett år växte mitt Instagram-konto med 30 000 följare. 

Folk skriver till mig uttryckligen ”du är den enda jag litar på” och det är plågsamt. De skriver att de har blivit felbehandlade och kränkta i vården, och att de är desperata. Det är svårt att hantera, för jag kan inte ge dem vård. Jag vill bara säga att de ska söka vård, men de kommer ju till mig efter att de har varit där. Med all respekt för barnmorskorna och läkarna, så är det ju något som saknas. Ett systemfel.

Jag upplever också att det finns en lojhet mot de uppenbara glapp som finns i vårdutbildningarna, att man hellre riktar irritation utanför systemet än att förbättra det. Var är rörelsen för att förändra det hela? Har man yrkesstolthet borde detta vara en enormt mycket större fråga än att ondgöra sig över att jag och andra “alternativa” praktiker existerar. 

Detta är en rörelse som är större än mig, det västerländska medicinska väldet ifrågasätts och luckras upp. Jag har inte grävt upp min information under en sten, folk med alla möjliga titlar över hela världen säger samma sak som jag. Det handlar om ett annat perspektiv på kroppen och läkning, d.v.s. funktionsmedicin.

Man stör sig på att det kommer en Instagram-tjomme utan legitimation, som har en armé av följare som ekar tillbaka in i vården med nya krav. Patienterna har blivit förbannade, och den kritik jag får bottnar till stor del i frustration hos vårdgivarna, kommen ur att det skaver, att dynamiken skiftar. Man vill inte att jag ska finnas och säga det jag gör, eftersom det skapar friktion. Och så antar man att jag inte har evidens för det jag säger, vilket inte stämmer. Men jag kritiserar inte vårdgivarna, utan strukturen. Och det väcker mycket känslor, både kollektivt och individuellt.

Det är dock sällan barnmorskor eller läkare med stor erfarenhet kritiserar mig i kommentarsfälten, för de vet att det finns stora problem i strukturerna inom konventionell vård. Snarare är det läkarstudenter som attackerar mig öppet, de är kvar i den idealistiska fasen där de är nyfrälsta och vet bäst. Jag vet att jag har både läkare, barnmorskor och gynekologer som ser mina föreläsningar för att vidareutveckla sina egna kunskaper och hejar på mig i hemlighet. Det tycker jag säger mycket. 

“Vården kan inte hjälpa alla, våra metoder är inte alltid tillräckligt bra, och det föder desperation. Jag upplever att Jenny Koos profiterar på det, säger Helena Kopp Kallner.”

Ur ”Hormonkriget”

I detta sammanhang kan man ju undra hur en journalist med gott samvete kan undvika att ta upp uppenbart jäv hos de som arbetar och utbildar inom vården på höga positioner… Man kan också fråga sig varför det så negativt benämns “profitera” just när en kvinna med lång och dyr utbildning i ryggen (billigt) säljer tjänster som det bevisligen är stor efterfrågan på. Hur många manliga kiropraktorer, akupunktörer, naprapater, massörer, löparcoacher m.m. anklagas för att profitera på människor som de facto inte kan få just den hjälpen i vården och självständigt väljer att betala för det hos en kompetent praktiker med annan expertis? Vore det alltså bättre om jag som har en annan kompetens än t.ex. barnmorskor inte erbjöd mina tjänster (och spred gratis information), och kvinnliga patienter alltså enbart hade den bristande konventionella vården att tillgå?

Försöker du göra dig själv överflödig?

Absolut. Jag behöver förstås ta betalt för mina tjänster, de utbildningar jag gått och den tid jag lägger ner, som alla andra, men det jag jobbar med borde egentligen skötas av institutionerna. Många tycker att det är jätteproblematiskt att jag och mina kollegor existerar, för vi har ingen vit rock, ingen legitimation. Nä, men varför kan inte de som har det de här sakerna då?

Hade jag haft ett legitimationsyrke hade jag förmodligen inte kunnat göra detta över huvud taget. Som t.ex. barnmorska har du dina PM, dina riktlinjer, du kan inte prata om t.ex. hur D-vitamin kan hjälpa mot PCOS, även om det finns evidens.

Jag hade gärna blivit barnmorska, men hade alla blivit det i stället hade vi inte sett den rörelse som vi ser nu globalt. Den drivs av en opposition, av människor som tillskansat sig kunskapen utan att vara legitimerade vårdgivare. Om det nu är så problematiskt, om man vill att människor bara ska söka sig till institutionerna, så behöver man börja inkludera denna vetenskap i det institutionella. Min förhoppning är att patienter börjar ställa bättre frågor och högre krav, så att legitimationsprofessionerna själva driver på ett kunskapslyft inifrån. 

Ingenting av det här handlar egentligen om mig, men jag är bra på att uttrycka mig och på att göra folk förbannade. Det är så många som tycker illa om mig och jag blir igenkänd på stan. Det är obehagligt. Jag krigar för sakfrågan, men jag har aldrig velat bli känd. Boomen som skett är fantastisk, men så småningom kommer det inte att behöva vara jag som hörs mest.

Finns det en risk att det du säger uppfattas som medicinska råd?

Jag vill inte underskatta mina följares och klienters intelligens på det sättet. Få personer är så tydliga som jag, det står i alla mina kanaler, överallt, att jag inte har medicinskt ansvar. Jag är inte läkare, jag är inte barnmorska, och jag är väldigt generell i mina uttalanden. Det är till exempel inte farligt att testa att inte dricka kaffe, och jag kan inte lova att det funkar, men det kan vara värt ett försök. Jag vet inte varför man har hakat upp sig så mycket på just mig, det är liksom inga flummiga saker jag pratar om. Det har i vissa forum t.o.m. blivit viktigt att ”varna” för mig, för blogginlägg där jag skriver helt harmlösa saker som att det är bra att sova ordentligt. 

Ett inlägg jag har gjort återkommer hela tiden i sociala medier som exempel på hur “farlig” jag är. Det är ett gammalt inlägg om hur jag troligen orsakade ett missfall hos mig själv.  Man tar printscreens och skickar runt som ”bevis” mot mig. Jag vägrar ta bort inlägget i fråga, eftersom det är tydligt att det är en personlig anekdot. Man vet rent vetenskapligt att koffein påverkar missfallsrisken och hur viktigt melatonin är för fertiliteten, och jag skrev då om hur jag sov med lampan på och drack enorma mängder kaffe för att minska chansen att graviditeten skulle “etablera sig”. Om det var det som gjorde att jag efter ett svagt plus fick ett tidigt missfall vet jag inte, men jag hjälpte iallafall inte graviditeten på traven direkt. Det står tydligt i inlägget att det inte är en rekommendation och inte heller ett säkert sätt att göra abort på. Jag har flera andra inlägg om hur en abort på sjukhus i alla lägen är säkrast, och jag står fast vid att folk måste kunna sortera information och använda sitt eget förnuft – särskilt när jag är så tydlig med att jag eller mitt instakonto INTE är en vårdinstans.

Jämför med en styrande organisation som SFOG. De har som mål att 40 procent ska använda hormonspiral, för att “kvinnor är mest nöjda med det”. Men då måste man också ta ansvar för att kvinnor får veta att den inte bara verkar “lokalt”. Man kan inte underlåta att patienter får höra något som faktiskt är lögn. Det är en absurd sak att säga, och det var jag och Helena Kopp Kallner helt ense om i debatten hos Barnmorskeförbundet. Det är oetiskt och det är pinsamt för professionen. Migrän, depression och acne är ju inte lokala biverkningar. Om kvinnor tror att de inte KAN få biverkningar i hela kroppen (systemiska), så är det klart att de heller inte kommer att rapportera biverkningar, vilket gör statistiken över “nöjdhet” missvisande. Vi vet dessutom att många rapporterade biverkningar inte rapporteras vidare till Läkemedelsverket.

Trots att alla med minsta utbildning i endokrinologi förstår att t.ex. en hormonspiral eller p-ring på intet sätt bara verkar lokalt, så är det inte den fulla bilden av preventivmedlens effekter som barnmorskorna kommunicerar på mottagningarna, eller vad HKK säger i sina tv-framträdanden. Där är det hela tiden fokus på att öka användandet, på hur säkert och bra det är. Jag kan visa på tusentals personer som fått höra att hormonspiral bara verkar lokalt. I en maktposition måste man ta ansvar, vem är skyldig t.ex. om en patient får självmordstankar av sin hormonspiral, men inte gör något åt det för att hennes förskrivare inte förklarar det möjliga sambandet? Det kan gå väldigt illa, och hormonella preventivmedel (inkl. hormonspiral) – självmordsförsök är en korrelation som dessutom är vetenskapligt bekräftad.

“Genom att istället ta hjälp av olika kosttillskott och rådgivning, som till exempel Jenny Koos säljer, ska man kunna bli bättre i sin endometrios, få hjälp med infertilitet och få hjälp med »hormonell obalans«. … Där ryker topplocket på mig, för det här är allvarliga sjukdomar, säger Helena Kopp Kallner.”

Ur Hormonkriget 24/6 -21

Jag säger bl.a. såhär om endometrios: “…preventivmedel kan ge ett uppehåll i en rasande och aggressiv endometrios som kanske blir värre varje ägglossning. Det kan motverka ärrbildning som senare kan leda till infertilitet. Jag förstår helt att det används, och för individen är det säkert många gånger helt rätt beslut, åtminstone tillfälligt. Det förtar dock inte faktum att varken smärtstillande eller p-piller egentligen är läkemedel mot mensvärk eller endometrios, i bemärkelsen att det faktiskt inte läker något av tillstånden. Det angriper inte någon av de underliggande anledningarna.” Hela blogginlägget med källor hittar ni här.

Jag säljer inte heller några egna produkter, men däremot har jag hjälpt en liten, men väletablerad hälsokostbutik att sätta ihop olika paket med ett urval kosttillskott för olika hormonella problemprofiler som jag har kunskap om, varav jag får 10% på försäljningen. Varsågoda och jämför den inkomsten med tjaa, jag vet inte, läkemedelsindustrin?

Har du fått ett nytt ansvar med tanke på din genomslagskraft och stora följarskara?

Jag har fått ett nytt ansvar i den mån att jag måste vara ännu mer försiktig med hur jag uttrycker mig, men folk måste faktiskt tänka själva också. Men även jag måste få ha rätt till mina personliga upplevelser, och att få berätta om dem. På mitt konto delar jag många vittnesmål och historier och de har värde, utan att för den sakens skull tolkas som medicinska råd eller benhård evidens. Människors upplevelser är viktiga, dessa observationer är upptakten till forskning, och det är därför jag delar med mig av det kvinnor rapporterar och förklarar de möjliga sambanden, utan att svära på att min tolkning är sanning. 

Funktionsmedicinen, och jag, utmanar bilden av människors ansvar. Jag träffar människor varje dag som blir av med exempelvis PMS genom att lägga om kost och livsstil. Det finns gratis saker man kan prova. Jag ger inga löften, jag är en samtalspartner. Jag hör, märkligt nog med tanke på drevandet mot mig, aldrig om besvikna klienter. Det hade varit välkommet med faktiskt feedback från någon som på riktigt varit hos mig, mitt i all smutskastning. Mina följare och klienter är intelligenta människor som kan tänka själva och sålla i information, de är inte hos mig för att jag ska läka eller rädda dem, de är här för att få information och själva göra något av dem. Jag vägrar behandla dem som barn. 

Jag skuldbelägger inte individer, jag säger att det är ett samhällsansvar. Om du aldrig fått höra att du kan må bättre med lite omställningar, så kan det hända att du känner dig skuldbelagd av informationen jag ger. Man lägger ju livet i läkarens händer, det ingår i vår kultur. Jag förstår att det är jobbigt att höra att man kanske inte hade behövt må så dåligt under lång tid. Jag kan förstå att ilskan landar på mig, men ilskan borde läggas där den hör hemma. Vi har ett misogynt problem att ta tag i – kvinnor får inte förutsättningarna att må så bra som de kan. Många blir däremot stärkta över att känna makt över sina egna kroppar, även om inte allt funkar för alla. 

Det finns fler än jag, men jag är den som är mest välkänd i Sverige, och då blir folk trötta på att mitt namn dyker upp överallt. Det har skapats en fantasibild om vem jag är och vad jag står för. Det är mycket hörsägen. Men jag har skrivit och delat i många år, bara på @vulverinekoos finns det fler än 1000 inlägg. Plockar man ut en mening så kan man såklart vrida den hur man vill.

Här är några texter om feminism, hormonhälsa och skuld, ifall du vill veta hur jag pratar om detta.

Om du inte ger medicinska råd – vad är det gör när du träffar en klient?  

Folk söker främst med menscykelrelaterade problem. Jag ber dem förklara sin situation, vad de har för problem och symptom. Vi går igenom bakgrundshistorien och de kanske delar blodprover, journaler eller annat. Vi går igenom menscykelkartor om de har sådana, har de inte det så lär jag dem hur man kan kartlägga sin cykel. Utifrån detta ger jag dem information de kan läsa eller lyssna på, till exempel om östrogendominans. Sedan går vi igenom varför just de skulle kunna ha t.ex. östrogendominans. Sen kan jag rekommendera att de går till vården, och förklara vad de bör testa och varför. Jag skickar hela tiden människor tillbaka till vården, med mer kunskap. Det är mer utbildning och coachning än något annat. Det närmaste jag kommer till att “behandla” någon är att jag kan föreslå kostförändringar eller kosttillskott, såsom kött eller järn vid uppenbar järnbrist, eller dela information om hur magnesium är hjälpsamt vid diverse gynekologiska besvär samt underlaget för det. Jag har satt ihop paket med kosttillskott utifrån vanliga problem som folk har, som jag tipsar om ifall personen är intresserad av att testa näringstillskott för att må bättre. Bland de som kommer till mig finns det personer som aldrig kommer att gå tillbaka till sin läkare, utan till andra terapeuter, och det tar inte jag ansvar för. Det är folk som prövat allt från p-piller till ayahuasca för sina problem, det är inte min plats att döma dem eller säga att jag vet vad som kommer funka för just dem. Det folk är nöjda med är att de blir hörda, att jag har tid. Mötena är 90 minuter. Men nu har jag stängt för klienter, det är enormt mycket jobb, emotionellt och tidsmässigt, för väldigt lite lön.

Är det något du är självkritisk till när du tittar tillbaka?

Jag var hårdare förut. Jag har svarat på kritiken genom att bli mer noggrann och försiktig. Jag har till exempel ändrat inlägget om cellförändringar som folk har reagerat på, så att det står tydligt att bara för att man KAN läka från cellförändringar så betyder inte det att man ska undvika vård, det är en gammal screenshot som cirkulerar. Jag var slarvig, men det stod aldrig att det var en avrådan från operation. Folk gräver tillbaka i kommentarsfält för sju år sedan, men då visste jag vilka mina följare var och ungefär vilken ton de förstod, till skillnad från nu när det finns tusentals människor och vissa bara vill hitta fel. Det är extremt stressande. Det är alltid någon som blir sur, hur jag än uttrycker mig.

“I ett uppmärksammat inlägg som har mött mycket kritik berättar Jenny Koos om en person som läkt ut svåra cellförändringar på livmodertappen, istället för att som brukligt genomgå en så kallad konisering. Sådana inlägg, som berör allvarliga medicinska tillstånd, tillhör sådant som Helena Kopp Kallner anser måste bemötas av professionen. – Då säger man »kolla, det går!«. Vi vet redan att det är möjligt att läka ut allvarliga cellförändringar. Men om du inte gör det, vad händer då? Då får du cancer.”

Ur ”Hormonkriget” av Agnes Arpi i OTTAR 24/6 – 21

Nå, hur vore det om vården faktiskt bemötte det då? Tänk om de hade kunnat ge kompletterande stöd och information i hur man kan läka ut cellförändringar? Eller informerade heltäckande om riskerna med konisering? Eller både och? Här är inlägget där jag delade en kvinnas glada besked om att hon läkt ut CIN3 (grava cellförändringar). Hon har sedermera tagit ner sina journalbilder i respons till diverse hot och hat. Här är ett av de övriga inläggen där jag adresserar cellförändringar och konisering. Kolla efter noga och se om ni ser någon avrådan från vård…

För dig som vill se själva debatten hos Barnmorskeförbundet, håll utkik efter klipp därifrån som jag lägger upp på min instagram.

Liknande artiklar

Endometrios – webinar

Endometrios – webinar

Hur vet jag om jag har endometrios och hur kan man behandla det? Nu finns en hel föreläsning tillägnad endometrios och svar på era vanligaste frågor!

Pin It on Pinterest

Dela inlägg