Publicerad av Vulverine den 22 januari, 2021

Min relation till konventionell sjukvård

För det första: jag är inte emot något. Inte p-piller, inte aborter, inte gynekologer. Det vore vansinne. Jag har heller inte, och kommer aldrig att rekommendera någon att undvika konventionell sjukvård.

Jag är för saklig information och fullt informerade val. I mina kanaler lyfter jag bl.a. uppenbara strukturella problem och orättvisor. Jag kan också utifrån stor erfarenhet säga att det finns en hel del saker man idag tyvärr inte kan få hjälp med i vanliga vården. Att påpeka det bör inte tolkas som något annat än en sporre till förbättring.

Varför vänder sig folk till alternativmedicinska praktiker?

Någonting jag ofta får höra är att jag skulle skapa en misstro mot vården.

Den misstron är garanterat redan där, och den makten har jag inte. Jag eller mina kollegor ersätter heller inte på något sätt det sjukvården erbjuder.

Det är dock alldeles för ofta som jag får akuta meddelanden av personer som i otroligt svåra, smärtsamma lägen ber om hjälp som de inte får i vården. Självklart tillstånd som mensvärk och PMS, men också mycket allvarligare saker som jag inte alls borde ha med att göra. Livmoderinflammationer, störtblödningar, illaluktande infektioner, kräkandes av smärtor, aborter där inte allt kommit ut. En del grejer är livshotande.

Jag kan förstås inte säga annat än SÖK VÅRD. Men det är ju precis därför de hör av sig; för att de blivit negligerade av vården, eller förvägrats behandling.

Jag är inte gynekolog, läkare eller barnmorska. Kan inte göra medicinska utlåtanden eller förskriva något. Det vore potentiellt livsfarligt om jag skulle sitta och gissa vad människor lider av och vad som bör göras per insta/fb-meddelanden. Jag har inte lasersyn, kan inte ta virtuella blodprov, kan inte dränera spruckna cystor. Och jag är, precis som alla andra, enormt tacksam för att det finns kunniga, legitimerade professionella som gör det.

Om patienterna inte känner tilltro till dessa, så är det ju en fråga som bör lyftas av kåren för kåren, eftersom man inne i korridorerna och mottagningarna har mycket större påverkan på sitt förtroendekapital än någon utomstående “alternativmedicinare” eller “influencer”.

Vi borde ha väldigt mycket bättre vård i Sverige än att folk känner att de i desperation behöver få vägledning via instagram, eller berättar för mig eller andra “alternativare” att “vi är de enda de litar på”. Jag vill inte höra det en gång till. Det är en ohållbar situation för alla inblandade, och jag vill mer än något att de ska just kunna lita på vården. Men förtroendet är uppenbarligen inte där hos många.

Så vad gör vi åt detta? Mitt svar på det är att synliggöra problemen och hoppas att systemet kan förändras av egen maskin. Inifrån professioner som vill göra och kunna bättre, och genom höjda kvalitetskrav från patienterna. Det är därför jag tjatar om uppenbara systemfel som jag vet leder till att patienterna tappar förtroende för etablissemanget.

Min kritik mot vården

Jag krigar inte mot någon. Det finns ingen grupp som är “dom” i den kamp jag för. Men jag anser att det finns många element av systemet, utbildningen, synsättet som är problematiska. Alltihop är saker som VI kan förändra tillsammans; patienter, vårdgivare inom konventionell sjukvård, komplementärmedicinska terapeuter och beslutsfattare.

Inte heller tycker jag att sjukvården är alltigenom dålig, långt ifrån. Men den går sannerligen att förbättra.

De vassa formuleringar jag ibland använder syftar till att vi alla ska förstå vad som händer och bli motiverade att förändra systemet från alla håll. Jag tror inte NÅGON personifierar “systemet” eller vill kriga FÖR de saker jag kritiserar, men informationen är obekväm och ställer saker på sin spets, så jag förstår att det är upprörande. Det får vara så.

Språket är inte starkt för att skrämmas eller skammas, utan för att inte lulla in verkligheten i sockervadd. Jag vill peppa både vårdpersonal och patienter till att bli medvetna om och arbeta mot de orättvisor och systemfel som jag, med rätta argt, beskriver. De får gärna också bli arga på sakernas tillstånd, om de inte redan var det.

Att mildra budskapet för att ingen ska bli obekväm är förljuget, ett svek mot alla de som drabbas. Som med alla samhällsförändringar så kommer det initialt att skava.

Omedelbara saker som jag vänder mig emot är det rutinmässiga användandet av skruvad statistik, svepande slogans och vilseledande halvsanningar som i följande exempel:

  • “Du kan reglera menstruationen med p-piller”
  • “Preventivmedel innehåller progesteron”
  • “Att gå på p-piller är som att vara gravid”
  • “Det är större risk att få blodpropp som gravid än på p-piller” 
  • “Varje ägglossning är en cancerrisk”
  • “P-piller minskar i stort risken för cancer”
  • “Det finns ingen mening med att ha ägglossning om du inte vill ha barn”
  • “Du sparar dina ägg när du går på preventivmedel, och det har ingen effekt på din framtida fertilitet”
  • “Hormonspiralen och p-ringen verkar bara lokalt”
  • “Risken för utomkvedshavandeskap är större vid en vanlig graviditet än den är med hormonspiral” 

Sådant kommer jag offentligt bena i och förklara, eftersom detta i min mening i bästa fall kan klassas som förolämpande grava förenklingar, och i värsta fall rena lögner. Trots 12 års debatterande har jag aldrig hört ett vettigt försvar för användandet av ovanstående uttryck från någon representant för vården, ändå är de standard.

Om man kunde börja med att behandla patienterna som att de faktiskt har, eller åtminstone förtjänar viss insikt i reproduktionen och hormonerna, så tror jag personligen att deras upplevelse av mötet med vården skulle förbättras. Men då kan man inte stå och säga saker som helt enkelt inte stämmer.

Systemet, inte personalen

Jag vet att en del av det jag påpekar kan kännas otroligt triggande och rentav stötande om man som barnmorska/sjuksköterska/läkare/gynekolog har utbildad sig i en massa år med viljan att göra gott och sen står och slavar med en förolämpande lön med kassa villkor, strikta direktiv att följa och utan tillräcklig tid för patienterna. För mitt i all rättmätig kritik av kvinnovården så är det ju ändå så att de allra flesta vårdgivare är minst lika frustrerade som patienterna över nivån på den vård som ges. Jag fattar att det känns jävligt otacksamt att nån tjomme på instagram då påpekar att det man gör kanske inte alltid är alltigenom gott, när det förstås är ens intention. Men det är inte individerna i personalen jag kritiserar, jag hoppas och tror att vi kan utgå ifrån att de gör sitt bästa.

Jag säger inte, och kommer aldrig säga, att kvinnovården eller de som arbetar i den på något sätt är onda, men som verksamhet har den en del seriösa begränsningar som alltså inte bör skyllas på individer, utan på de som profiterar på status quo. Det är nyttigt för alla att öppna ögonen för det system en opererar i, och faktiskt fokusera på det vi alla säger oss försöka främja, d.v.s. kvinnohälsa. 

Det är lätt att bli rasande på t.ex. enskilda vårdgivare som begår fruktansvärda felbedömningar eller skriver ut biverkningstyngda läkemedel eller preventivmedel utan ordentliga utredningar eller uppföljningar – jag får höra sådana historier hela dagarna. Men den övergripande skulden bör alltid ligga på skolmedicinens begränsade syn på kroppen och läkning, samt det politiska styre som ständigt tvingar fram lukrativa genvägar och nedskärningar särskilt vad gäller vård av kvinnor. 

Majoriteten vårdpersonal arbetar under oerhörd press, med bristande resurser av alla de slag. Det är inte värdigt, och det är varken personal- eller patientsäkert. De lider också, oavsett vilken maktposition de har och eventuellt ibland missbrukar gentemot patienten. De går på knäna. Det vore onödigt och orättvist att beskylla sjukvårdspersonal för den situationen, därför gör jag aldrig det. Låt oss granska utbildningen, finansieringen, forskningsbiasen och korruptionen i alla led istället. Debatter om kasst bemötande, dåliga beslut, felaktig behandling och ödesdigra konsekvenser MÅSTE tas på en strukturell och politisk nivå. Det MÅSTE kunna debatteras om utan att det avskrivs som “läkarförakt”!

Människors liv och hälsa, men också arbetssituation (särskilt i kvinnodominerade yrken) behöver värderas högre, från toppen. Som det är nu på många mottagningar, är god vård en ibland övermänsklig ansträngning från slutkörda anställda. Empati och respekt kan inte vara något som hänger enbart på vårdgivares goda hjärta och personliga insats, det måste backas upp ideologiskt, praktiskt och finansiellt av hela vårdsystemet.

SYSTEMET måste förändras, och det är tungrott. Det gör ont när paradigm skiftar. Men folk ska inte behöva vända sjukvården ryggen. De ska inte ha någon anledning. Barnmorskor borde inte känna att någon utomstående utan “rätt titel” vet mer om kvinnokroppen än de gör, utan deras utbildning borde inkludera även hur man hjälper de patienter som faktiskt inte vill ha t.ex. p-piller att må bättre MED sin menscykel. Verksamheter som min borde vara en del av den vanliga sjukvården, evidensen jag presenterar vara allmän kunskap.

Men jag är inte del av den konventionella vården. Jag skriver inte ut nåt, publicerar inga nationella riktlinjer, behandlar inte någon. Jag sitter bara i samtal och lyssnar på alla historier från besvikna, kränkta, uppgivna ex-patienter. Lusläser all bakgrundsdokumentation och underlag för rekommendationerna och ifrågasätter ibland rimligheten.

Jag är inte den som kommer ge den där kvinnan som rapporterar att hennes hormonspiral gör livet surt för henne ett bättre bemötande. Nej, det kommer vara någon i uniform, en representant för den auktoritet som sjukvården de facto innehar. Framöver krävs det alltså uppriktigt intresserade vårdgivare som vågar utmana dysfunktionella, misogyna strukturer, som vill hjälpa sina patienter på ett djupare plan än att skriva ut samma gamla medel med alla dess biverkningar. Som själva kräver ett utbildningslyft och tar ansvar för hur kulturen i korridorerna påverkar patienterna och i förlängningen samhället.

Nyansering och skrämselpropaganda.

Sen är det detta med att jag skulle vara “onyanserad” i min kommunikation.

Att lyfta t.ex. de hormonstörande preventivmedlens faktiska fysiska och psykiska effekter, underrapporteringen av biverkningar, deras misogyna och rasistiska historia, miljöpåverkan, ansvars- och jämställdhetsfrågan vad gäller fertilitet, forskningsfusk och medicinsk sexism, skadliga rutiner i vården och mörkade skandaler inom obstetrik och gynekologi där man tagit sig sjuka friheter med kvinnors kroppar ÄR nyansering av frågan.

Det må kännas jobbigt att läsa om, ställa folks världsbild och ego på ända, men det är inte osant och det är heller inte svartvitt.

Att berätta för kvinnor hur de kan må bättre i sina kroppar och förstå sin fertilitet eller de fysiologiskt optimala förutsättningarna för lyckade utkomster vid förlossning – något som det enligt min mening inte läggs nog med fokus på i vårdutbildningarna – är INTE att förkasta “vanliga” preventivmedel eller sjukhusförlossning när de är behövda eller önskade! Om folk tar det personliga beslutet att undvika vissa preventivmedel eller föda hemma så är det upp till dem. De har ofta fog för det, de har ofta starka erfarenheter till grund för sina val. Ingen har rätt att förringa deras upplevelser. Om det anses vara ett problem så är det upp till vården att analysera varför gängse behandlingar inte duger för så många.

Hur feministiskt är det att undanhålla folk information, att aktivt uppmuntra till att inte lyfta obekväma diskussioner? Hur blir spridandet av kunskap som gör att folk kan fatta mer informerade beslut (vilket inkluderar att fullkomligt strunta i sagd information), till pekpinnar, skammande och skrämselpropaganda?

Alternativmedicin som fienden

Den enorma efterfrågan på informationen som jag och mina kollegor (världen över) sitter på borde egentligen mötas av vård- och utbildningssystemet. 

Vi som arbetar “alternativt” får ständigt klienter som behöver vård vi inte kan ge (och enligt lag inte heller får). Jag vill INTE ha frågor om ifall någon bör ta ut sin hormonspiral, om arytmier, hjärntumörer, och störtblödningar med kommentaren “du är den enda jag litar på”. Jag vill säga till klienter att de alltid kan och kommer få kompetent hjälp i vården, men vi vet alla att det finns luckor och systemfel där vissa patienter och situationer kommer att falla helt genom stolarna. Jag vill inget hellre än att säga till klienter att de alltid kan och kommer få kompetent hjälp i vården.

Att i ljuset av detta framställa allt vad “alternativmedicin” heter som ett ont hot utifrån, istället för en direkt spegling av det västerländsk konventionell medicin faktiskt SAKNAR, är aktivt bakåtsträvande. Det kommer alltid finnas tjänster som inte är tillräckligt evidensbaserade för att inkluderas i vården och istället kommer tillhandahållas av andra praktiker, men det är inte det stora problemet här. 

Det stora problemet är att legitimerad personal inom konventionell vård upplever att deras utbildning är otillräcklig och att de är misstrodda. Det är förstås helt ohållbart och anledning till stor bitterhet och frustration för alla, särskilt i ett samhälle som Sverige. Efterfrågan på komplementärmedicinska tjänster tydliggör bristerna i rådande system, och det löser vi bara genom att systemet uppdateras.

Inget blir bättre av att såna som jag tystas eller förbjuds. Det blir det däremot av att vården lägger sig till med en lyhördhet för människors faktiska behov och förändras inifrån så att behoven möts och såna som jag inte längre behövs.

Det mest konstruktiva man kan företa sig nu är att ödmjukt intressera sig för VARFÖR t.ex. frågelådan@vulverine.se är full med desperata frågor som leg. vårdgivare borde kunna svara på. Varför tilliten till vården brister. Varför barnmorskor betalar för mina webinar för att komplettera sin utbildning. Det är nämligen helt nödvändiga frågor att ställa om man vill förbättra det system vi betalar skatt för. Att lyssna på “den andra sidans” insikter gällande varför patienterna vänder sig annorstädes visar på ett verkligt intresse att förbättra verksamheten, till skillnad från det sedvanliga snobberiet kring vem som får höras i vilka rum.

Mitt mål är informerade kvinnor som är nöjda med sin vård och sina preventivmetoder, samt respektfull, insatt, välutbildad, medveten vårdpersonal. I min värld är vi alla på samma sida, för vem motsätter sig egentligen detta?

Liknande artiklar

Inklusion och exklusion

Inklusion och exklusion

I min kommunikation blandar jag benämningar som person, livmoderbärare, menstruant eller kvinna, och försöker vara neutral där könande är helt onödigt. Det finns dock tillfällen där ett tydligt och binärt språk rent biologiskt, kontextuellt och pedagogiskt krävs.

Pin It on Pinterest

Share This