Publicerad av Vulverine den 6 april, 2021

Till dig som känner att det är en förbannelse att ha en kvinnokropp:

Kvinnligt lidande och ohälsa är normaliserat. Det är så vanligt att vi förväntar oss ett helvete två veckor i månaden och kallar det för “min PMS”. Men tänk om du kan bli av med den? Är PMSen fortfarande “din” när du inte upplever den längre? När du plötsligt inte längre får mensvärk som ett brev på posten, är den fortfarande en del av menscykeln, eller var den kanske bara ett symptom på något annat som du faktiskt kunde ändra på? 

Menscykeln är en spegel av din allmänhälsa. Den är kopplad till allting annat och påverkas av vad du gör och äter. Den är ett uttryck för din vitalitet, en reflektion av sakernas tillstånd. En faktura för månadens förehavanden. Förändringar i kost och livsstil gör skillnad. Samma recept kommer inte gälla för alla, men vissa saker är grundläggande. 

Av någon märklig anledning så inkluderas inte detta i vår allmänbildning. Vi verkar tro att menscykeln är ett nödvändigt ont som drabbar oss varje månad, såvida vi inte medicinerar bort de besvärande symtomen eller stänger ner menscykeln med något preventivmedel.

Jag menar att vi har mycket mer makt över detta än vi tror, om vi bara vågar sätta oss in i hur våra kroppar faktiskt fungerar.

Så det är mitt fel att jag har PMS?

När jag säger att en kan läka problematiska menscykler genom att reda upp den underliggande problematiken, är det då ett “Skyll dig själv!” till alla som mår dåligt? 

Svaret har två dimensioner:

1. Jo, i stor utsträckning får vi faktiskt skylla oss själva för allt vi utsätter oss för. Hälsan är i våra egna händer, trots att vi sen barnsben uppmuntrats att överlåta den till andra. Att det inte är hälsosamt att leva på redbull och snabbmakaroner kan de flesta räkna ut med rumpan. Att det också kommer att ha en påverkan på menscykeln är däremot inte allmänt känt. Det är r den stora skulden ska ligga, på ett samhälle som inte stärker kvinnor med sådan grundläggande kunskap. För om ingen någonsin berättat för oss att t.ex. kaffe kan ge olika otrevliga symptom i menscykeln, hur ska vi då kunna se sambandet eller ta ett informerat beslut kring vårt intag av t.ex. koffein? 

2. Individens ansvar är stort, MEN det finns också gränser för hur mycket en person kan värja sig från västvärlden. Kontorsjobb, strålning, konserveringsmedel, parfym, plaster, transfetter, läkemedel i kranvattnet, deadlines och fan vet allt kommer ändå vara en del av vår vardag i viss utsträckning. Vi vet att människans fertilitet har gått utför i många decennier p.g.a. detta (särskilt spermierna), och ett begynnande fertilitetsproblem hos de med menscykler visar sig ofta först som just problematiska menscykler. PMS och mensvärk anses helt normalt, och med tanke på antalen kan vi inom något årtionde troligen räkna även endometrios och PCOS till “normaltillstånd”. 

Jag menar att inställningen att det är “normalt” att må dåligt “på grund av” vår egen fysiologi är djupt ofeministisk.

Det är inte ditt fel

Många av oss har trauman kring våra kroppar, djupt negativa upplevelser som också är fullkomligt normaliserade. Det är ingen som vill ta din upplevelse ifrån dig eller skamma dig för att du mår som du gör. Vi är många som mår åt helvete och behöver hantera det på olika sätt. 

Om det känns jobbigt att höra att du själv kan påverka din situation, om det får dig att känna dig kränkt, så föreslår jag att du går in i det motståndet och försöker förstå vad det grundar sig i. Om du vill skjuta budbäraren, ligger det möjligen en bitterhet över att du inte fått sanningen från de institutioner som borde ha informerat dig, bakom den reaktionen? 

Vi har lyssnat på olika omskrivningar av “kvinnokroppen är besvärlig/defekt – ta den här medicinen” i hela våra liv. På många sätt innebär det ett trauma bara att bebo en kvinnokropp i ett samhälle som inte är byggt för oss, där internaliserad misogyni finns överallt och återvändsgränderna är otaliga när vi försöker må bra. Det är inte konstigt att många reagerar med ilska, misstro och en känsla av att vara personligt attackerad, när vi konfronteras med faktumet att vi under alla dessa år av lidande kunde gjort något åt det själva. 

Att koffein, gluten, alkohol, socker m.m. påverkar våra hormoner är dock inte tyckande. Det är inte en attack mot dig som av förklarliga skäl är är beroende av dem för att klara av ditt dagliga liv i detta samhälle. Kaffe och kanelbulle från Pressbyrån är kapitalismens knark, och det finns ingen skam i att vi förlitar oss på det för att klara av arbetet. Men det har konsekvenser, och de kan vi observera så fort vi slutar se på PMS, mensvärk m.m. som en självklar del av kvinnolivet.

Men jag behöver mina p-piller/smärtstillande/antidepressiva!

Ibland gör en vad en måste göra, ja. Grattis om det funkar och du känner dig nöjd med ditt beslut! Men du har inte bara rätt till att välja den behandling du vill, du förtjänar också full information om dina läkemedel och om alla övriga alternativ. Har du fått det? 

Visst finns det massor med individuella situationer där något eller några läkemedel var helt på sin plats, men det är sällan vi ifrågasätter varför vi inte kunde må bra utan. Varför uppstod problemet?

Vi har inte PMS, endometrios, PCOS eller mensvärk för att vi har brist på preventivmedel. Vi har menstruella problem till följd av situationen för alla människor (särskilt vi med livmoder) i denna kultur, i detta samhälle, i denna giftsoppa. P.g.a. näringsbrist, stress och livsmedel vi varken kan smälta eller tål.

Även de problem som är genetiska går att påverka över generationerna och under din egen livstid, men då måste vi vara medvetna om vad som driver dem. Epigenetik är en grej, faktiskt. Och även om din mor gav sina problem till dig, är det inte åtminstone lite intressant att ge dina döttrar bättre förutsättningar, kanske genom att på samhällsnivå uppmärksamma de verkliga anledningarna till att kvinnosjukdomar uppstår?

Naturen är inte ond, den är bara responsiv.

Kvinnokroppen är inte demonisk, den är bara tydlig i sin kommunikation.

Att stänga ner menscykeln med hjälp av biverkningstyngda p-medel så fort den bråkar är norm. Men preventivmedel läker ingenting. De hjälper inte kvinnor som grupp att uppnå bättre hälsa från grunden. Som behandlingsmetod mot menstruella problem släcker p-piller bränder, och för industrin är det ju utmärkt om vi då aldrig försöker finna vad som anlägger dem. Det är de facto otroligt lukrativt att kvinnokroppen anses naturligt lida av alla dessa symptom.

Med detta inte sagt att det är “dåligt” i att välja behandling som p-piller, antidepressiva m.fl. standardmedel, men det är helt orimligt att majoriteten livmoderbärare “behöver” dem, och ännu orimligare om vi inte vågar ifrågasätta vår kollektiva livsstil och vad den egentligen innebär för kvinnor. 

Sanningen är att många, förmodligen vi allihop, har livstilsrelaterade problem. Förutsatt att vi inte bor på nåt elektroniklöst torp vid Medelhavet, i nån by med god gemenskap och lever på våra gräsbetande djur, fiskar med krok och odlar biodynamiska grönsaker, så kommer vi troligen känna av någon typ av hormonell obalans. Som kvinna syns symptomen extra tydligt i och med vår bifasiska hormoncykel.

Eftersom samhället går runt på dessa premisser så har vi också en sjukvårdskultur som ständigt söker övertyga oss om att vi inte kan göra något åt vår ohälsa, att sjukdomar är kroniska, att det är fel på oss, fel på kvinnokroppen. Symptom liksom bara uppstår!

Det är genetiskt”, “Det är så det är att vara kvinna”, “Du har otur”… Hört det någon gång?

Livsstilsfaktorerna som leder till sjukdom må också del av samhället och extremt svåra att undkomma, men betyder det att vi ska ignorera dem och fortsätta på samma sätt. Inte heller måste vi kapitulera helt inför dem, om vi inte vill.

Ansvar och egenmakt

När jag säger att en störd menscykel är ett sjukdomstecken så menar jag inte att det är fel på personen som lider, att hon är dum, dålig eller sönder. Jag menar att vi borde lyssna när kroppen skriker, om vi vill må bättre. Och jag menar att kvinnor som grupp förtjänar bättre än att t.o.m. vi själva hatar våra kroppar.

Du behöver inte agera efter vad jag eller någon annan säger. Du behöver inte ens agera i linje med ditt egna bättre vetande. Men oavsett hur du behandlar din kropp, hur du väljer att leva och vad du prioriterar, så förtjänar du alla förutsättningar för att kunna göra val som du kan stå för – inför dig själv.

Vi väljer att tro att menscykeln är separat från hälsan, att den inte går att påverka. Den offerkoftan är faktiskt enormt skön att ta av sig. Du kan lära dig om gifter & motgifter, vara självdestruktiv eller läka efter egen pipa. Utan att bli kränkt av fakta eller känna att du “inte får leva” för att någon har sagt att nån av dina favoritdroger inte är optimala för hälsan. Du får leva, och stå för ditt leverne. Ju mer du vet om konsekvenserna av dina handlingar, desto mer hängivet kan du “synda”.

Det finns inget ideal, bara val vi gör – med mer eller mindre information i ryggen.
Vilket budskap är egentligen mest empowering; att menscykeln är ett nödvändigt ont som du helst ska medicinera bort, eller att den är en del av dig som du kan påverka? Vill vi föra vidare vår inlärda hjälplöshet till våra döttrar?

En världsbild som rämnar

När en är uppväxt med “Bara ta den här medicinen, en tablett om dagen, tills symptomen försvinner”, så är det inte helt lätt att känna in vad och hur mycket kroppen egentligen vill ha.

Om en har fått höra sen barndomen att mensen är ett helvete, så tar det självklart emot att tänka sig att det kan vara njutningsfyllt att menstruera. Och det är svårt att realisera något som inte ens funnits i ens föreställningsvärld.

Om en alltid fått höra att hälsan och menscykeln är två helt olika saker, och den sistnämnda liksom bara är ett adderat lidande som inte går att göra något åt förutom att medicinera bort, då känns det naturligtvis främmande att använda just menscykeln för att mäta sin allmänhälsa.

Om vi har fått höra att vi kan bli gravida av att typ låna en snubbes tandborste eller simma i en pool, aldrig lärt oss hur menscykeln funkar men däremot att vi konstant måste skydda oss från att bli på smällen, då känns det obehagligt att släppa relingen, hoppa ut i ett hav av fysiska sensationer och ta ansvar för vår egen fertilitet “utan skydd”. Å andra sidan är det fullkomligt socialt accepterat att massor med folk lider av oförklarlig barnlöshet, och nästintill okänt att vi själva kan optimera vår fertilitet.

Vi döttrar av en kultur som dyrkar konventionell västerländsk medicin över allt annat är helt enkelt inte särskilt bekväma med att ta ansvar för vår egen hälsa. Vi trodde ju att systemet gjorde det – tills vi desperat söker hjälp utan att bli varken bemötta, hörda, behandlade eller uppföljda. Slussas runt i ett vårdsystem som ger samma dos till alla, oavsett din vikt, tarmsystem, leverenzymer och medfödda hormonsystem.

Det är jobbigt att höra är att det går att göra något åt de här problemen – men tyvärr sällan med vårdens hjälp. Det är både en sorg och en stress att inse att den så betrodda doktorn inte kommer hjälpa en, att det inte finns ett piller som fixar allt. Det suger att förstå att ansvaret ligger hos en själv, och att det finns våldsamt mycket (motstridig) information som förklarar ens mående, om en orkar ta in den. 

Det är helt enkelt en enorm utmaning att leva i en kropp som samhället alltid behandlat som en olägenhet som bör tuktas, tvingas och tystas.

Visst gör det ont när paradigm skiftar

Jag har bevittnat folks cykliska problem försvinna varje dag under de drygt 10 år jag arbetat med detta. Mina kollegor världen över ser samma sak. Jag vet att det är möjligt att njuta av att surfa på våra egna hormonvågor. Ibland är det otroligt enkelt, ibland en stor omläggning. Men i princip alla kan nå förbättring med relativt simpla medel. 

Vi är många som återberättar dessa fysiologiska fakta. Det finns forskning, gott om empiriska resultat, och mer lär komma när intresset för kvinnors faktiska hälsa tar fart. Att ansvarig, förskrivande vårdpersonal inte sagt något, att det inte ens ingår i deras utbildning, är kanske egentligen värre än att folk (utan läkarlegitimation, ve och fasa!) faktiskt gör det? 

Frågan är om vi vill förändra något, eller om vi vill fortsätta utgå ifrån att kvinnokroppen kommer med lidande och ohälsa? Känns det som en rimlig, feministisk utgångspunkt? Alla väljer förstås hur de vill leva, men är det inte bättre att veta än att vara maktlös?

Alla revolutioner har inneburit ett öppnande mot det som tidigare varit tabu, en sammansmältning av tidigare rigid struktur och folkets faktiska önskemål, ny forskning, nya insikter. Och det har alltid skavt i början. Självinsikt och krossandet av illusioner gör ont. Det får lov att göra det.

 “Skammen” ligger på samhället, aldrig på individen. Det är strukturerna vi ska förändra.

Liknande artiklar

Mensvärk & Endometrios – webinar

Ett helt webinarium tillägnat endometrios. Jag delar min kunskap och erfarenhet från alla klienter jag haft med endometrios, hur många av dem har lyckats bli helt smärtfria, mina tankar kring olika sorters behandling och vad endometrios egentligen handlar om. Om...

Pin It on Pinterest

Share This